Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Schücks senaste verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
innersta hemligheten i denna häpnadsväckande
spänstighet, och man tycker sig finna svaret
i hans egna ord om Linné (del I, sid. 199):
"Han var en bland de lyckliga, för vilka
arbetet blott är en vederkvickelse."
Schücks förmåga av sympati och förståelse
för de mest olikartade personligheter är
tvivelsutan enastående, och han har därför
framför varje annan svensk, utan att ge avkall
på egna meningar, men också utan att
hemfalla åt personligt godtycke i den böökska
stilen, kunnat ge en allsidig och rättvis bild
av vår andliga odling i hela dess bredd. Men
han är och förblir obeveklig, då han tycker
sig vädra något oäkta eller falskt: avsnittet
om Gyllenborg har sålunda blivit ett enda
persiflage, lika dräpande som muntert. Då
Schück dessutom förklarar (del I, sid. 263),
att Gyllenborg hörde till "de olycklige, som
delat kräftornas öde: att dö levande", är det
ett prov på den pojkaktighet, som denne gainle
forskare inte håller sig för hög att ge utlopp
åt, och som ger hans framställning dess
särskilda charm. Inte heller är det svårt att
se, vilka svenska kulturgestalter som främst
ha Schücks sympatier; det är de enkla och
naturliga, de manligt flärdfria, okonstlade och
rakryggade samt de naiva hjärtemänniskorna.
Det är Olavus Petri — "en bland de få, vilkas
storhet växer, ju närmare man lär känna
dem" (del I, sid. 64) — det är Linné,
Runeberg och Fredrika Bremer, och det är
slutligen de ridderliga aristokraterna: Tegnér,
Snoilsky och Heidenstam. Men den epok,
i vilken Schück tycks känna sig mest
hemmastadd, är otvivelaktigt stormaktstiden, med
vars lärdomsbjässar han själv har så många
likheter. Man misstar sig knappast på det
personliga tonfallet, då han talar (del I, sid. 142)
om "den karolinska protestantismens
tacksamhet för ali god gåva, dess enkla, frasfria
manlighet, dess undergivenhet under tuktan och
dess barnafromma tro". Den strängen ljuder
med ett särskilt vibrato. Förvånande är bara
i detta sammanhang, att Geijer inte längre
synes intaga samma plats i Schücks hjärta
som tidigare. Med ledsnad konstaterar man,
att Geijerkarakteristiken i detta arbete blivit
påfallande flyktig och snäv.
 |
| HENRIK SCHÜCK |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
