Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner - Alf Ahlberg: Kristen självbesinning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
gud och skymma undan evangeliets
förfärlig-het. Men kristendomen hade då för länge
sedan växt oupphörligt samman med sed och
bildning; därför blev frigörelsen från den
kristna enhetskulturen inte våldsam och öppen.
Ali den kultur, som hade varit kristen, behöll
det kristna namnet också när källorna började
sina. Så kom man in i den fruktansvärda
ovisshet, den välmenta anpassning, som till sist
hotade att göra kristendomen till en herrelös
hund, hungrigt gläfsande efter allt och alla,
som råkade gå förbi."
Kristendomen blev rätt och slätt "en
etikett för ali slags allmän hygglighet",
"någonting upphöjt och vackert i största allmänhet".
Men stormen gick fram över världen och
ruskade omkull kulturoptimismens julgran
med dess elektriska lampor och dess
glittrande Betlehemsstjärna i toppen. Och nu
inträffade något, som mycket få, kanske ingen
hade förutsett. Saltet hade trots allt icke helt
mist sin sälta. Nationalsocialismen i Tyskland
sade sig stå på "den positiva kristendomens"
grund, och det kunde alltså förefalla som om
kristendomen i grunden ingenting hade att
frukta av den. Men vad man menade med
"positiv kristendom" var just detta "upphöjda
och vackra i största allmänhet", som framför
allt skulle vara ofarligt och harmlöst och
icke medföra några som helst krav, som icke
villigt läte underordna sig den
nationalsocialistiska statens krav på absolut giltighet. Man
fick gärna ge Gud vad honom tillhörde
förutsatt att man gav kejsaren — allt! Och inför
denna kritiska situation vaknade den kristna
självbesinningen, vaknade insikten, att man
också hade absoluta krav att värna.
"Först när linjerna dras ut till sina yttersta
konsekvenser, först när andemakter och
väldigheter resa sig i denna herrelösa värld, där
man inte ens orkar höra efter och ge ett
hederligt nej till kristendomens maning, först då
kan krisen på allvar bli medveten och
övervunnen."
Tydligast visade sig detta i den tyska
katastrofen, men den är i grunden blott ett led
i en allmän världssituation. Det är många
andemakter och väldigheter som resa sig och
framställa sina absoluta krav i en tid, där
allt blivit relativt: den italienska
fascismens cesarism, den ryska kommunismen, den
muhammedanska världen med sina 250
millioner, för att nu blott nämna några av dem.
Det stundar till en världskamp mellan alla
dessa religioner, vars utgång ingen tänkande
människa vågar att förutspå, men om vilken
man av alla tecken att döma kan säga, att
den icke blir någon oskyldig lek. Förvisso
kommer det här att bli farligt för svagare
naturer att gå mellan de ilskna värjstötarna,
när starka krafter fäkta.
Bland dessa starka krafter är i alla
händelser inte kristendomen den svagaste — det
är som redan antytts det bestående intrycket
av Hildebrands mönstring av arméerna. Skall
den rentav visa sig vara den starkaste? Skall
än en gång den stolta katolska parollen:
stat dux — volvitur orbis visa sig innehålla
en sanning? Skall den paradoxala,
osannolika, dåraktiga, förargelseväckande
förkunnelsen om korset på nytt få makt och väldighet?
Eller gäller om dessa kristna rörelser i
nutiden vad den nyss citerade Malmberg säger,
närmast med tanke på Oxfordrörelsen:
En hastig stund skall deras välde vara:
de skola slunga fanorna och svärden
och flykta som en skugglik ryttarskara,
när andestormen kommer över världen.
Man känner sig, när man slutat
Hildebrands tungt vägande bok, icke så alldeles
övertygad därom. Men, som sagt, ingen kan
här förutspå något med visshet. Det finns,
däri vill man i alla händelser ge författaren
full rätt, inför detta väldiga världsdrama
blott "en sorts inställning, som är
oförsvarlig och lämpligen borde avvisas. Det är den
likgiltiga och anspråksfulla okunnighetens."
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
