Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 2. Februari 1936
- Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ren säger i sitt eget förord att han egentligen
skrivit den för sina barns räkning. Som enda
egentlig anmärkning skulle man vilja säga,
att det märks; stilen har blivit litet för
välvilligt och muntert vägledande, en aning
tröttsamt pedagogiskt hurtfrisk. Det förefaller
också som om ur saklig synpunkt första
avdelningen, som behandlar naturfolkens
medicinska föreställningar, vore svagast;
lättförklarligt nog behärskar författaren inte detta
ämne tillnärmelsevis så väl som det övriga.
Översättningen är sakkunnigt och väl utförd
av med. kand. Arne Tallberg. Översättaren
har dessutom skrivit ett tillägg, "Medicinen
i Sverige", utgörande en kompletterande
historik med hänsyn till speciellt vårt land.
Anmälaren finner för sin del detta tillägg
nästan vara bokens bästa kapitel, inte minst
genom sin sakligt återhållna stil, vilken låter
själva materialet av huvudfakta och belysande
roliga detaljer komma mer till sin rätt. Men
det är ju en smakfråga.
*
Stilistiskt är "Dödens banemän" ganska
olika Haggards bok. Den är inte mer
normalkorrekt skriven, tvärtom, men dess frigjordhet
är mer journalistiskt ledig och rakt på sak.
Och stilen passar till ämnet: det är korta
men konkreta biografier över moderna
kämpar mot döden, levande porträttskisser och
dramatiska reportage över de utkämpade
striderna. Man blir ofta helt enkelt fascinerad.
Själva händelseförloppet är vanligen kort och
gott ytterligt spännande, och författaren följer
lyckligt detektivhistoriens teknik: lägger upp
problemet med iakttagelser och möjliga
teorier, så som det ter sig på olika stadier av
detektiven-forskarens arbete. På så sätt bereder
den samma intellektuella möjligheter som den
bästa kriminalproblemlitteratur. Därtill ger
boken rik medicinsk allmänbildning —
läsaren får många av det senaste decenniets stora
medicinska nyupptäckter, både till deras
sakliga innebörd och historiska betydelse.
En extra styrka är författarens personliga
bekantskap med de individer och livsöden han
behandlar — härigenom får skildringen en
åskådlighet och en saklig intimitet, som är
ytterst medryckande. Särskilt gäller detta
avsnittet om bakteriologerna vid Hygieniska
laboratoriet i Washington. Men det starkaste
intryck boken efterlämnar är dock det man
erfar inför det heroiska. Både det moraliska
modet att genomdriva en idé trots motstånd
och hån och modet att direkt våga sitt liv, ta
en femtioprocentig dödsrisk i arbetet med att
komma underfund med det okända smittämnet
till någon farlig epidemisk sjukdom. Vanligen
föreställer man sig inte, att förlustsiffrorna
verkligen äro så höga, att verkligen så många
forskare direkt dukat under för de fiender de
bekämpat.
Herosbehovet synes höra till
mänsklighetens själsliga grundbehov. Helt utan hjältar
och gudar lever väl inte ens den kallaste
övermänniska; hos de flesta utgör hjältedyrkan
ett latent vakuum som helt enkelt ständigt
måste vara fyllt, och är fyllt. I en tid då
enbart framgången och styrkan — musklernas
eller viljans — tendera att bli övervägande
som objekt för dyrkan, har de Kruifs arbete
en väsentlig uppgift. Det ger, enbart genom
sitt materia] av fakta, ett osedvanligt starkt
intryck av att i den verkliga heroismen ingår
alltid ett element av medkänsla, kärlek.
Skildringen av dessa män och kvinnor som drivas
av de irrationella behoven att utforska
verkligheten och att hjälpa andra människor
— ibland det ena, ibland det andra
övervägande — ger, i sin saklighet och absoluta
frihet från sentimentalitet, läsaren en rentav
patetisk känsla, vilken för en gångs skull
verkligen kan betecknas som äkta. Man erinrar sig
en annan, sakligt och osentimentalt heroisk
läkare, vars drivkraft också var
verklighetslidelse och tvånget att hjälpa människorna,
oberoende av ras, åsikter och
samhällsnyttig-het. Vars insats och personlighet intuitivt
uppfattats som ett så fulländat uttryck för den
immanenta människoidén, att den gjort honom
ojämförlig inom skaran av forntida heroer
som blivit gudar. Gunnar Beskow
Social litteraturhistoria
AXEL STRINDBERG: Arbetare och
radikaler i 1700-talets Sverige. Tiden. 4: 25.
Axel Strindbergs idéhistoriska arbete
"Arbetare och radikaler i 1700-talets Sverige" utgår
från den beryktade sjuttonhundratalsförfatta-
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0165.html
