Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. Februari 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
ren Per Enbom, känd bland annat för sina
fejder med dåtidens väktare av den
akademiska vitterheten, Leopold. Enbom har
alltid betraktats som pekoralist, och Axel
Strindberg jävar inte omdömet. Som
litteraturhistoriker av facket anser han likväl, att Enbom
har intresse på grund av de möjligheter han
ger för tillämpningen av den nya
forskar-metod Axel Strindberg lanserar. Denna går
ut på att en analys av ett diktverk måste ta
hänsyn till dettas sociala förutsättningar. Man
kan kalla denna metod "materialistisk", säger
Strindberg, såtillvida som den "ej förgäter
mullen för de vackra tallkronornas skull".
Och även om tallkronan inte är påfallande
vacker — detta är ju fallet med Enbom — så
har den i alla händelser sprungit fram ur
mullen.
Naturligtvis har man långt tidigare haft
klart för sig, att ali dikt står i någon sorts
socialt sammanhang, men klassificeringarna
har som regel varit schematiska ("den
borgerliga dramen" och så vidare! och de har
inte byggt på några detaljundersökningar av
förhållandet mellan diktens innehåll och
författarens sociala miljö. Axel Strindberg vill
nu göra den sociala analysen till
litteraturforskningens primära uppgift,, under det att
den estetiska analysen skjuts undan i
bakgrunden (åtminstone i hans egen undersökning).
Så långt kanske man inte bör gå. Att Axel
Strindberg disponerar sin undersökning på
detta sätt kan däremot anses fullt berättigat,
då denna utgår från ett opus, som tycks ha
stort socialt intresse men däremot inget
litterärt värde.
Vid sidan av den sociala analysen gör Axel
Strindberg även en ideologisk undersökning.
Enboms drama "Fabriksflickan" (tryckt 17% I
förklaras ha intresse inte bara därför att det
återspeglar samtidens sociala förhållanden
(vilka Strindberg själv utförligt utreder) utan
även på grund av sitt ideologiska innehåll.
Dramat påstås ge uttryck åt den motsättning
mellan "borgare" och "proletärer", som kom
att känneteckna senare tiders socialhistoria,
men som ännu på sjuttonhundratalet inte
allmänt erfors. "Tredje ståndet", det vill säga
borgarståndet, representerade ju ännu på
sjuttonhundratalet samhällets speciellt
dynamiska element, och det var dess motsättningar
till de övre stånden som skapade de främsta
politiska problemen.
Axel Strindberg ger onekligen många
slående belägg för att Enboms drama bakom sitt
pekoralistiska hölje rymmer en radikal syn
på de problem, som skulle komma att sätta
sin prägel på senare tiders strider på
arbetsmarknaden. Per Enbom tycks emellertid inte
ha varit någon särdeles märklig person i
något avseende, inte ens som socialistisk
tänkare, och det gäller därför om analysen av
"Fabriksflickans" ideologiska element liksom
om de sociala, att undersökningens egentliga
tyngd förläggs utanför dess nominella
centrum. Med andra ord: intressantare än
beläggen på Enboms radikalism är författarens
forskningar efter liknande uppfattningar hos
andra svenska sjuttonhundratalsförfattare.
Denna del av författarens undersökning är
högeligen tendentiös — det vill han
säkerligen inte ens själv bestrida — men det
hindrar inte att den är värdefull. Axel
Strindberg har gått på jakt efter litterära belägg på
förekommande kritik av borgerligheten.
Borgerlighet är emellertid ett svävande begrepp,
och det blir ingalunda klarare i Strindbergs
undersökning. Vad som föresvävar honom som
undersökningens egentliga mål är naturligtvis
den spänning mellan löntagare och
arbetsgivare, som det kapitalistiska systemet ger
förutsättningen till. Den kritik av "borgarna",
som hans undersökning av vår
sjuttonhundra-talslitteratur drar fram i dagsljuset, riktar sig
emellertid inte enbart mot arbetsgivarna som
sådana. Ibland tycks det räcka, att kritikens
föremål har röda kinder och i övrigt rund
habitus för att Axel Strindberg ska åsätta
honom etiketten "borgare". Satiriserandet av
vällevnadsmännen har väl ändå inte
någonting att göra med det problem det här gäller.
En liknande anmärkning kan riktas mot
författarens försök att spåra kritik mot
borgerligheten i Anna Maria Lenngrens litterära
räfster med husmödrar, som misshandlar sina
hembiträden.
Man kan inte dra sig för intrycket, att
Strindberg högst avsevärt har överdrivit våra
sjuttonhundratalsförfattares förståelse för
lön-tagarproblemet. Att denna förståelse inte kan
ha sträckt sig särdeles djupt är naturligt, om
man betänker, att detta problem ännu på
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
