Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - B. Traven: Den uppfångade blixten. Översättning av Arne Holmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
B. TRAVEN
konungslig ut att Cipriano knappast kan
förmå sig att skiljas från honom. Han sörjer
och klagar över att Judas Iskariot endast
är ett halvhelgon och att han därför åter
måste ställas tillbaka i sitt hörn, där ingen
kan beundra Ciprianos konst. Det är i
sanning tragiskt, resonerar Cipriano för sig själv,
att Judas Iskariot lät muta sig till att så
skamligt förråda Frälsaren; om han inte gjort
detta, hade Cipriano nu kunnat låta honom
lysa i förgrunden. Men den saken gick nu inte
att ändra. Det står nu en gång för alla i
bibliska historien, och Cipriano kan inte ta
på sig ansvaret att förfalska historien endast
för att få ställa upp Judas Iskariot vid
ingången till kyrkan, alldeles bredvid
vigvattenskaret, där allt folket måste få syn på
honom och där allt folket också naturligtvis
måste beundra Ciprianos konst. Därefter
överväger Cipriano en stund om han inte skulle
kunna ta bort en del av Judas Iskariots skägg
och bända loss penningpungen ur hans
fingrar, därefter trycka pungen i händerna på den
helige Antonio eller den helige Josef och yxa
till skägget, så att man kunde ta någon av
dem för Judas Iskariot. Sedan skulle Cipriano
av den ursprunglige Judas Iskariot göra en
Josef, som hade rätt att stå i förgrunden, där
han kunde beundras av allt folket. Men han
fruktade att det kunde komma ut; ty Judas
Iskariots snikna anletsdrag var välbekanta för
varje enskild församlingsmedlem, och
indianerna har alltför god blick för sådana saker
för att inte genast märka utväxlingen.
Varför Cipriano överhuvudtaget kommer
på sådana tankar är lätt att förstå. Han
vet, liksom varje äkta konstnär, att han inte
kan skapa ytterligare ett likadant konstverk.
Här, på Judas Iskariot, har Cipriano använt
alla färgerna för att utröna deras
användbarhet. Det kan han inte göra med de andra
figurerna, emedan färgen då inte skulle räcka
till. Den ena figuren behöver mer brunt, den
andra mer gult, åter en annan mer grönt och
den nästa mer rött, för att inte tala oin
guld-och silverbronsen, ty litet guld och silver
måste de ha allesammans. När det gäller de
övriga figurerna, måste han noga hålla sig
till dè ursprungliga färgerna, så att
församlingsmedlemmarna känner igen dem. Endast
när det var fråga om Judas Iskariot, med
vilken det inte är så noga om han förändrar
sig en smula, kunde och fick Cipriano låta sin
talang spela fritt. På de övriga, alldeles
särskilt Kristus och den heliga jungfrun, fick
han inte ändra grundtonen det ringaste.
Cipriano ställer till sist med tungt hjärta
den så vidunderligt vällyckade Judas Iskariot
tillbaka i hans skumma hörn. Men median han
nu under de följande dagarna redligen arbetar
med de övriga figurerna, kan han i sina
tankar inte komma ifrån det förträffliga
konstverk han skapat. Om han målar den heliga
Anna, eller den helige Pablo eller den helige
Francisco: hans tankar är hos Judas Iskariot.
Att Cipriano på detta sätt råkade i klorna
på alla ärkeförrädares ärkeförrädare var utom
allt tvivel ett verk av djävulen, som
påpass-ligt tagit tillfället i akt och utnyttjat pastorns
frånvaro till att snärja in kyrkvärden
Ciprianos rena och trogna själ. Ty allt det som nu
skedde, kan i sina yttersta orsaker föras
tillbaka på det förhållande att Cipriano hade
slösat sina bästa talanger, vilka endast borde
tjäna de verkliga helgonen, på ärkeskurken
Judas Iskariot. Judas Iskariot släppte inte
mer den stackars Ciprianos tankar. Och
därför begick Cipriano vårdslösheter, som fick
svåra följder.
Det som nu skedde, bevisar på nytt på
vilket utstuderat sätt Satan förstår att arbeta
för att utbreda Antikrists rike på jorden.
Cipriano hade äntligen kommit så långt att
han skulle rengöra och putsa den heliga
jungfrun, vilken tronade över altaret. Han
visste att detta arbete var det heligaste, som
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
