Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Kjell Strömberg: Paul Bourget och eftervärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
PAUL BOURGET
OCH EFTERVÄRLDEN
Paul Bourget dog utan att ha fått
Nobelpriset, ehuru Franska akademiens permanente
kandidat under en mansålder. Hade han
förtjänat priset? Otvivelaktigt, om man ser till
omfattningen och den historiska betydelsen av
det femtioåriga livsverk, som är knutet till
hans namn; mera tvivelaktigt, om man synar
detta livsverk i sömmarna. Man kan inte peka
på något enstaka verk av hans hand, som
verkligen bär den stora och fria konstens stämpel.
Ett eller ett par ha dock spelat en avgörande
roll icke blott för den litterära utvecklingen
utan också för den allmänna problemdebatten
under det nya seklet icke blott i Frankrike.
Det är sant, att andra, både smidigare och
mera robusta andar gjort de praktiska
till-lämpningarna, politiska, moraliska och
religiösa, och att Paul Bourget med rätta ställts
i skuggan av dem, främst Maurice Barrès,
innan han ännu hunnit överleva sig själv.
Direkt verkade han endast på en inskränkt
krets av trogna läsare och läsarinnor bland
samhällets övre skikt, för vilka hans
konventionella romanteknik aldrig kändes urmodig,
men som psykolog och moralist — med eller
utan mondän kostymering — tillhörde han
icke förty förstaplansfigurerna inom den stora
generation, som var ung på åttiotalet och
levererade segerrik batalj mot naturalismens ideal.
Han var den siste på skansen av denna
generation, den franska "nittiotalsgenerationen";
hans jämnåriga, avgjort mera lästa och större
"samtida": Barrès, Anatole France, Pierre
Loti, följde varandra tätt i graven redan för
ett tiotal år sedan.
Det generationsproblem, som i så hög grad
upptar den litterära diskussionen än i dag, ja,
mer än någonsin förut, uppställdes först av
Paul Bourget i hans kritiska "Essais de
psychologie contemporaine", utkomna i
början på åttiotalet. Den unge kritikern sökte
— för att använda hans egna ord — "skissera
ett andligt porträtt av sin generation
tvärsigenom de böcker som djupast gripit honom".
Dessa essayer äro, har det sagts, på en gång
en hyllning och ett avsked till hans ungdoms
lärare och mästare, Taine och Renan, vilkas
vetenskapliga metoder den unge Bourget söker
tillämpa på modern litteratur. Mer än en av
de samtida kritici, som i dessa dagar skrivit
hans runa, se i dem icke blott hans främsta
men också enda med säkerhet bestående
verk, ett dokument av primär betydelse för
vår kännedom om adertonhundratalets inre
historia, ja, en verklig milstolpe i denna
historia, åtminstone för Frankrikes del. Det
är måhända både för mycket och för litet sagt.
Men hur många även litterata läsare ha i våra
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
