Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Kjell Strömberg: Paul Bourget och eftervärlden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KJELL STRÖMBERG
dagar klart för sig, att det var genom detta
verk, som tidigare misskända eller förbisedda
storheter som Stendhal och Baudelaire
aktualiserades i medvetandet, Turgenjev
introducerades i världslitteraturen som den förste av
de stora ryssarna, och den särskilt kring
sekelskiftet florerande Amielkulten räknar härifrån
sin upprinnelse. Bourgets intellektuella och
sentimentala "dilettantism" — om någonsin
är det missbrukade ordet här på sin plats —
utmynnar i mikroskopisk självanalys och
estetisk jagkult, men det var icke han själv utan
den unge Barrès och den unge Gide, för att
icke tala om Marcel Proust, som drog ut de
yttersta konsekvenserna. Själv vände han om
på halva vägen, avskräckt av de perspektiv
som öppnade sig för en ängslad själ. Tidigare
än alla andra sökte han, pioniären, en fast
ankargrund, och han fann den — billigt nog,
tycker man, efter en så djärv och lysande
start — i den katolska kyrkan och den
förrevolutionära sociala hierarkien. Han har
själv på Taine och dennes omsvängning i
konservativ riktning efter Pariskommunens
erfarenheter myntat den elaka glosan om den
hygglige borgaren, som börjar bli orolig för
sina räntor. Den passar i alla avseenden bättre
in på Bourget själv, för att icke tala om den
publik han sedermera skaffat sig och vars
statiska idévärld han helt och hållet gjorde
till sin. Den intellektuella oron — för att
använda ett ännu brukligt slagord, som
började bli populärt kring sekelskiftet, genom
André Gide och de första bergsonianerna,
Charles Péguy bland dem — var blott en
episod i hans egen utveckling, brådstörtat
avslutad med en fullständig kapitulation. Den
omättliga nyfikenhet och det radikala tvivel,
som är allt verkligt vetandes begynnelse och
förutsättning, kanske även slut, blev i stället
för honom das radikale Bose.
Taine, som ansåg allting möjligt för den
mänskliga intelligensen, även att genomtränga
det yttersta mysteriet och avslöja tinget i sig,
blev naturnödvändigt den första måltavlan,
sedan Bourget flyttat sina positioner till trons
marker. Av den store positivisten har han
tecknat ett föga välvilligt porträtt, nästan
en karikatyr, i sin mest berömda roman,
"Le disciple", som utkom 1889 och verkligen
blev en generationsskiljande probersten.
Vittnesmålen överflöda. Boken var ett slag i
ansiktet på den vetenskap, som den unga
republiken velat göra till officiell religion
med Pasteur till överstepräst, flankerad av
Taine och Renan. Zola hade lagt -den till
grund för en ny estetik, och Bourget hade
givetvis till biavsikt att rikta ett
grundskott mot dennes så kallade "experimentella
roman". Slaget kan knappast kallas välriktat,
och skottet gick över målet. Men den
upprörda samtiden märkte icke, att vikterna voro
falska, eller förfalskade, möjligen med
undantag av Anatole France, som tog bladet från
munnen i själva Le Temps. Som vanligt har
Bourget uppställt sin tes i form av en
melodramatisk romanintrig, och naturligtvis så att
facit är givet på förhand. Den grova
konstruktionen lyser skarpt i ögonen, när man läser
om romanen. Bourget tror eller låtsas tro, att
den experimentella vetenskapen, framför allt
i sin litterära tillämpning, som naturalism à
la Zola, är ägnad att utplåna ali moral och
upplösa samhället i sina grundvalar genom
att förleda människorna att experimentera
med varandra utan att sedan vilja bära
experimentets följder. En fattig, ung "intellektuell",
fostrad i Taines skola, kommer som
informator till ett högadligt slott på landet och förför
med "vetenskaplig" metodik dottern i huset,
som begår självmord, när hon får veta
"sanningen", varefter den komprometterade
ynglingen, frikänd inför rätta, nedskjutes av
hennes bror omedelbart efter utträdet ur
rättssalen. Men dessförinnan har han hunnit inför
sin mästare, som i romanen heter Adrien
200
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
