Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 / 209 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Henning Kehler: Brev från Danmark

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bumba". Den enda lyckade kvickheten i pjäsen
berättades för trettio år sedan om Wiens
antisemitiske borgmästare Karl Lueger, som var
Hitlers förste politiske lärare. Sedan har den
berättats om de flesta andra antisemiter, om
vilka mari kan tänka sig, att de i ett svagt
ögonblick kan lyckas skratta litet åt sig själva.
Anekdoten lyder (i den soyaske diktatorns
mun): "Jag skall själv be att få bestämma,
vem det är som är plattfotad!"

SOYA

Säsongens stora teaterhändelse har ägt rum
på Köpenhamns minsta scen. Den 6
september 1935 hade Riddersalen (i etablissemanget
Lorry) premiär på en föreställning, som
kallar sig "Melodien, der blev væk. Larsens
Komedi i 21 Billeder". Författaren, Kjeld
Abell, har på Det Kongelige Teater fått
uppförd en mycket modern balett, "Enken
i Spejlet", som skulle ha gjort större succé,
om Det Kongelige Kapellet spelade bättre
jazz än det gör (musiken var av den
köpen-hamnske jazzspecialisten, organisten Bernhard
Christensen) och om handlingen i baletten
hade ställt mindre krav på övermänsklig
eftertanke och skarpsinnighet.

Det goda med "Melodien, der blev væk"
eller, som denna revykomedi borde heta, "Det
gamle Spil om Larsen", är, att barn och
barnsliga själar förstår meningen i den lika
bra som den krets av högintelligenta
deka-denter och snobbar, som i Isak Dinesen ser
en större diktarinna än Selma Lagerlöf och
Sigrid Undset. Meningen med Abells pjäs om
Larsen är tydligen kommunistisk. Därpå tyder
åtskilliga repliker, som man inte behöver
lägga märke till, och en scen med en
grovarbetare, som man tyvärr inte kan förbise:
det är den allra sämsta scenen i den annars
så friska och roliga pjäsen. Man vill ogärna
säga någonting hårt till en ung man, som
uppenbart har något nytt att ge teatern, men
sanningen måste fram, och Kjeld Abell får
alltså finna sig i att få veta, att det inte bara
tyder på dålig smak utan nästan också på
dålig karaktär, när man kan få sig själv att
snobba nedåt. Och Kjeld Abell har ju inte
alis någon dålig smak. Tvärtom.

Bortsett från att det absolut skall vara
en kroppsarbetare (eller i värsta fall en
naturvetenskapsman) som visar de förkomna
Larsönerna upp mot stjärnorna, alltså till
melodien, är det förvånande litet att irriteras
av i Abells komedi men mycket att glädja sig
åt. Här har brytningen med den naturalistiska
teatern gjorts radikalt men samtidigt med
intelligens och charm. Allt det som
föresvävade Sven Borberg i "Circus juris", men
som dräptes av författarens pretentioner och
brist på diktarsinne och visdom, har blivit
verklighet i "Melodien der blev væk". Men
naturligtvis måste Det Kongelige Teater upp-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>