Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1936 - Margit Abenius: Herr Salomon är oberörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
". . . små dunvarme kropper presses
desperat mot burgitre, ligger med sitrende vinger
og brusende fjær på sanden, duver som
blomstrer i bris. Og lokketoner, dype av
vill-mark og skog og evig natur, stiger forgjeves
fra dem. Små struper arbeider som gjaldt
det livet."
Herr Salomon är oberörd. Grundmotivet hos
Cora Sandel är livets brutala likgiltighet eller
likgiltiga brutalitet och människan infogad
i det oblidkeliga dramat. Hennes romaner och
noveller skildrar yttre omständigheters
inverkan på människorna, och i själva hennes
språkrytm lever alltid något av detta oberörda,
skoningslösa: det går som en monoton kraft
genom hennes kärva, knappa stil, vars satser
slår fast och konstaterar, icke mer. Hennes
känsloupplevelse av tillvarons brutalitet måste
vara oerhörd, men själv är hon motsatsen till
brutal; man förnimmer ständigt hennes
medkänslas oändliga värme, men bara som
underström; en större återhållsamhet i fråga om
personligt deltagande kan knappast tänkas, det
kommer fram bara i undertoner, och jag tror
inte att man ur hela Cora Sandels produktion
skulle kunna samla ihop ens en sida med
personligt direkta uttryck för känsla och
medlidande. Ändå är det just vår sympati som blir
utomordentligt djup och intensiv: en skymt
av livets oberörda sfinxansikte och medkänsla
med offret är de två verkningar som Cora
Sandel uppnår. Det är en viktig distinktion.
Låt oss för klarhetens skull jämföra med
Dorothy Parker, också en mästare i det
knappa formatet. Hennes människor, förefaller
det, vore värda att bortsköljas av en
syndaflodsvåg, effekten blir en pinsamt
sammansnörande känsla, ty den som har skapat dem
är själv — i sin cynism — obarmhärtig. I Elin
Wägners böcker uppträder människorna mot
varandra påfallande skoningslöst, det finns ett
slags hårdhet i författarinnans grepp om dem,
men däremot kan ödet självt blidkas till
välvilja, och författarinnan framställer ju med
förkärlek radikala förändringar och
omvändelser inom människohjärtat. Hos Cora Sandel
är förhållandet omvänt. Hennes
livsuppfattning är rent tragisk, och i sina bästa saker
förmår hon skänka den tragiska befrielsen.
Novellen "Kunsten å myrde" i
författarinnans sista bok är en konkretare variation
av den spirituellt medvetna "Hr. Salomon".
Cora Sandels noveller, och även romanerna,
är tekniskt sett snitt ur livet, saker utskurna
ur något i dunkel liggande; det är "drama
i utkant i natt" exempelvis. Inom det utskurna,
belysta stycket framträder allting klart och
med utsökt nyansering, allt som händer just
då, repliker, rörelser och åtbörder. Men vad
som har hänt förut får man inte veta ett ord
om, och räckvidden av det som sker får man
i stort sett ana sig till. I "Kunsten å myrde"
berättar Francine, den bretagniska krigsänkan,
medan hon diskar tallrikar åt den främmande
damen, under många avbrott om
omständigheterna vid sin systers död. Hennes ord har
folkspråkets lakonism och oförmåga att ge
uttryck åt känslor. Det är, kan man tycka, inte
mycket man får reda på om denna syster. Det
framgår emellertid att hon har tagit sitt eget
liv. Och vi inser, att det är ett liv som inte
riktigt har dugt. "Hun hadde bare ä opføre
sig ordentlig. Det gjør vi andre. Det kunde
hun også gjort." Det är herr Salomons
slutsats. Men Francine själv är icke någon grym
eller ond människa.
Eller man kan ta en novell som "Klara".
Man kan just inte tycka att tjänsteflickan
Klara är något särdeles märkligt eller
sym-pativäckande fruntimmer. Men när Klara
har upplevt sin förflyttning från eget rum
med rosafärgad lampskärm utåt trädgård hos
respektabel familj till genomgångsrum med
tvättställ på stativ hos fotograf vid bakgata,
och vi har känt in i märgen — för det gör
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
