Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Margit Abenius: Byrons ryktbara år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYRONS RYKTBARA ÅR
Detta är de kända yttre konturerna av
Byrons öde. Men Peter Quennells bok är dock
i första hand en karaktärsstudie och en analys
av inre skeenden. Byron bär sitt öde inom
sig. Man ser hur han själv formar ut det till
samklang med djupa inre drifter. Han är från
början tyngd av en känsla av skuld och synd,
"ett olycksöde vilar över mig och de mina".
Den skuldtyngde drivs att själv framskapa sitt
straff, själv samla stoff och material till näring
för den rasande konflikten. Djupt inom honom
måste doktrinen om evig fördömelse ha varit
en realitet, och en gång, berättar lady Byron,
då han svimmat på grund av brandrök vid ett
eldsvådetillbud hör hon honom i yrseln ropa,
att han vet att han är i helvetet men tänker
trotsa sin Skapare till det yttersta. Det är som
om ödet eller slumpen gång på gång ingrep
i hans liv och alltid med katastrof i syfte:
just när han har bestämt sig för att resa
utomlands är det som Augusta Leigh kommer till
London för att ställa sig under hans beskydd.
Byron ryggar ibland förfärad tillbaka men
förbereder ändå på allt sätt utgången — bland
annat genom anspelningar och mystifikationer
i det oändliga — tills ödet fullbordar sig i allt
snabbare takt. Byron är i ovanlig grad
dominerad av sina minnen och djupt bunden i
familjeromantik, och han känner sig samhörig
med en hel rad av olyckliga fäder, kort och
brådstörtat levande herrar, med rykte om
sig att framkalla elementernas raseri:
Foul-weather Jack och The Wicked Lörd.
Konflikt och ambivalens är formeln för
Byrons personlighet, och med stöd av nytt
material har författaren starkare än vad som
förut skett strukit under det ambivalenta
draget hos honom, särskilt det feminina stråk
i hans väsen som måste ha bidragit till hans
förledande charm. Det är en karaktär som
bara kan skildras genom kontrastord och
målas med kontrastfärger.
Tragediens utgång bestämmes naturligtvis
i sista hand av sammanstötningen mellan de
tre huvudpersonernas karaktärer och
temperament. Om Augusta Leigh i denna bok endast
är en stumt agerande person och hennes
barnsliga och oansvariga väsen förnimbart mest
som ett mjukt inflytande i bakgrunden — hon
är den enda som Byron kan skratta
tillsammans med — så är porträttet av Annabella
så mycket mer distinkt, och i hennes avmätta
och kyliga berättelse — där Byrons bevarade
repliker och utbrott ter sig färgglödande —
följer vi viktiga faser i tragedien. Olyckligtvis
är hennes värdefulla egenskaper: hennes
moraliska oböjlighet och stoiska beslut att genom
godhet och storsinthet rädda "that very bad,
very good man" just det som gör Byron mest
utom sig; hennes karaktärs fasthet och hårdhet
skär mot hans nervösa högspänning. Alla tre
är människor födda under en olycklig stjärna.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
