Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Det är svårt att inte skriva satirer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
är dubbel. Å ena sidan går den ut över de
svarta invånarna i kejsardömet Azanien, som
riva ned telegraftrådarna för att göra
näs-ringar och armringar av dem åt sina fruar,
å andra sidan går den ut över Departementet
för moderniseringar och dess dråpliga
åtgärder, till exempel att införskriva stövlar åt
det kejserliga gardet, som detta under jubel
äter upp.
Komiken i denna bok är ganska dråplig. Där
är kejsaren, Seth, som slukar västerländska
böcker och genast skall införa allt han läser
om i sitt uråldriga rike. Men när han vill
införa preventivmedel, går det för långt. Då
göra de feodala baronerna uppror. Ett annat
komiskt ledmotiv är motsatsen mellan den
brittiska och den franska legationen. Sir
Samson Courteney tillbringar sin tid med att
vegetera och farbroderligt mysa mot sin
omgivning, men hans rival, den franske ministern,
har en genial förmåga att mitt ute i
vildmarken bevara den rätta diplomatiska
högspänningen, och sir Courteney kan inte nysa
utan att han anar djävulska intriger,
fruktansvärda minor, mot vilka han genast måste
lägga sina kontraminor. En liten
kärlekshistoria, som programmatiskt uppfattas som
en bagatell, bidrar till läsarens förströelse.
Men man förstår, om älskaren känner en lätt
böjelse för en allvarligare livsåskådning, när
han plötsligt upptäcker, att negrerna ätit upp
hans älskade. Komiken i skälmromanen stegras
till sin höjdpunkt, när två rika engelskor, som
äro specialister på djurvänlighet, anlända till
Azania. Negrerna missuppfatta kapitalt deras
mission. Vicomte Boaz, negerministern, reser
sig vid banketten för gästerna upp och håller
följande tal:
"Eders majestät, mina herrar och damer.
Det är mitt privilegium och nöje att i afton
med broderligt öppna armar till vår stad
hälsa välkomna fru Mildred Porch och fröken
Tin, tvenne damer, namnkunniga i hela det
berömda landet Europa för sin stora grymhet
mot djur. Vi azanier äro en stolt och gammal
nation, men vi ha mycket att lära av de vita
borta i väster och norr. Vi äro också på
vårt anspråkslösa sätt grymma mot våra djur"
— och här gjorde inrikesministern en längre
utvikning för att med gräslig detaljrikedom
berätta, hur han själv en gång behandlat ett
vildsvin med vedhuggaryxa — "men det är
mot de stora nationerna i väster och norr, och
särskilt mot deras värdiga representanter hos
oss här i kväll, vi blicka, när vi söka
naturliga ledare på utvecklingens väg. Mina damer
och herrar, vi måste vara moderna, vi måste
vara raffinerade i vår grymhet mot djuren.
Det är det budskap, som den Nya Tiden
bringat oss genom våra gäster här i kväll.
Får jag till slut höja mitt glas och bedja er
förena er med mig i en önskan om hög ålder
och långvarig fruktsamhet åt dem."
Det hör till saken, att båda de välgörande
damerna naturligtvis äro principiellt
ofruktsamma.
Men vari ligger förbindelsen mellan denna
urkomiska relativisering av civilisationens
och utvecklingens begrepp och författarens
katolska sympatier? Man vågar i varje fall
ana det. Författaren roar sig med att ställa
den moderna tiden på huvudet för att få det
paradoxala perspektiv hans tro behöver. Men
han gör det, det erkännandet måste man ge
honom, utan något störande allvar. Man
förstår, att Nils Bohman funnit ett nöje i att
översätta denna fyndiga och uppfriskande
skälmroman.
Vill man däremot läsa en stor satir, en
satir, som avslöjar och brännmärker, som
befriar oss från alla illusioner om den värld,
i vilken vi leva, då är det bäst att inhölja
Evelyn Waugh i ett vitt sommarmoln och låta
honom föras åstad till hängmattornas paradis
av lätta vindar och i stället stanna inför
Walter Greenwoods "Pengarna göra mannen".
Det är ingen skälmroman, men en roman om
skälmar. Den bild denne författare ger av de
sociala förhållandena och strävandena i en
liten engelsk kolgruvestad är beklämmande.
Det stiger en fattiglukt ur hans skildring, som
måste förnimmas i högsta grad obehaglig på
samhällets höjder, men som näppeligen torde
försvinna, därför att man håller sig för näsan.
Men samtidigt skildras det, hur det går till att
bli en fin karl i de ledande kretsarna. När
boken börjar, står mr Hargraves, en liten
handlande, i kyrkdörren och försöker förgäves
ådraga sig de förnämas och ledandes
uppmärksamhet, men han hugnas inte med så mycket
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
