Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Det är svårt att inte skriva satirer - Nils Bohman: Skälmhistorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
som en handtryckning, ett småleende, en
hälsning. Man ser honom helt enkelt inte. Själv
är han endast besatt av en enda önskan: att
klättra. På Moderata klubben skiljer eri
glasvägg det rum, där de rika och mäktiga pösa
i sina fåtöljer, från baren, där de enklare
männen hänga. Rangordningen är absolut. Och
vad vilar den på? Det upptäcker mr
Har-graves, när han får ett större arv. Liksom
genom ett trollslag är allt som förvandlat.
Han har passerat från baren genom
glasväggen, och när han på slutet som Mayor
i det lilla samhället — en post som han
köpt — kommer intågande i kyrkan, står där
hans efterträdare i den lilla affären, besatt av
samma oändliga hunger att klättra, som
tidigare utmärkte honom själv, och försöker
förgäves ådraga sig hans uppmärksamhet. Men
den store mr Hargraves, som fått ett arv och
följaktligen blivit en ledande, en allmänt
aktad och som snillrik ansedd karl i De två
städerna, behagar inte offentligen lägga märke
till sin obetydlige efterföljare. I sitt inre
förargar han sig över, att en sådan nolla vågar
sträcka fram handen för att hälsa på honom,
mr Hargraves.
Som politiker utmärker sig mr Hargraves,
denna förgyllda bracka, för sin absoluta
okunnighet, men han döljer denna okunnighet
under en vederhäftig pose med cigarren i ena
handen och magen pösande i den vita västen.
Då och då säger han något om
skattebetalarnas pengar. Godlynt och som om det hörde
till hans naturliga rättigheter deltar han i
allehanda tvetydiga manipulationer, som stadens
stöttepelare begagna sig av, för att berika sig.
Han är bergfast övertygad om att de radikaler,
som söka avslöja honom, äro genuina skojare.
Det är en helig trotssats, som inte kan sättas
i fråga, nästan lika helig som den trossatsen,
att de fattiga äro lata, arbetsovilliga och
allmänt mindervärdiga. Pengarna göra mannen.
Skildringen av stadsfullmäktiges besök på
fattighuset är ruskig. Föreståndaren fjäsar
kring de höga herrarna. Hur är det med
hjonens hälsa? "Utmärkt, sir William.
Alldeles utmärkt. Naturligtvis med undantag av
de fall, då vi få in dem i framskridet stadium
av undernäring. Tre dylika fall måste jag
tyvärr anmäla, avgingo med döden i går . . ."
De bilder författaren ger av de fattigas liv
i slumkvarteren äro förfärande. Man häpnar
över att dylikt överhuvud är möjligt i ett
civiliserat samhälle. Det finnes ingen
ljusglimt i denna tillvaro, där gamle Joe,
arbetslös, sitter och grubblar över gruvan, som
stängts för alltid, medan hustrun sliter ihjäl
sig över symaskinen och hyresvärden, mr
Hargraves, bultar på dörren med räkningen. Det
är en värld utan nåd. Författaren höjer aldrig
rösten. Han berättar. Det är hans uppgift som
konstnär.
Man kommer vid läsningen av denna roman,
som samtidigt är en anklagelse mot det
samhälle som skildras, att tänka på Dickens och
hans "Oliver Twist". Skillnaden mellan den
gamla och den nya anklagelsen är dock
betecknande. Upplösningen i "Oliver Twist"
är optimistisk och idyllisk. Detta drag har
ingfen motsvarighet i Greenwoods
illusionslösa berättarkonst.
Fru Dagny Henschens översättning är
ypperlig: det är sannerligen inte ofta man möter
en så genomgående smidig och levande
tolkning. Johannes Edfelt
Skälmhistorier
PHILIP ALLINGHAM: Tjyv- och rackarspel.
Översättning av Louis Renner.
Bonniers. 5: 50.
"Mänskligheten vill bedragas", säger
ordspråket och fortsätter cyniskt: "alltså må hon
bedragas". Den åsikten var på sin tid
synnerligen populär bland de spanska
skälmromanförfattarna, vilkas hjältar med sorgfälligt
undvikande av samvetets krav skaffade sig sitt
levebröd på andras bekostnad, och motivet har
under tidernas lopp varierats på mångfaldigt
sätt, ty människor ha alltid varit intresserade
av att läsa om hur andra bli dragna vid näsan.
Ett nyutkommet arbete av Philip Allingham,
"Tjyv- och rackarspel", utgör ett av de senaste
bidragen till genren, och bokens främsta
underhållningsvärde ligger otvivelaktiga i den
omständigheten, att den visar, hur de mera
kloka lurar de mindre kloka, som man säger
i "Kära släkten".
Allingham skildrar humoristiskt och
kollegialt förstående den tvetydiga värld, som
21. — B. L. Af. 1936.
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
