Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Camera obscura
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
framstår här helt enkelt som en kosmopolit;
skulle man utan kännedom om hans
antece-dentia och extraktion våga ånge hans
nationalitet, skulle man troligen stanna inför
Frankrike, och detta av alldeles deciderade
skäl. Man brukar tala om gallisk skärpa, och
detta är just vad som i hög grad utmärker
den författare, som skrivit "Camera obscura".
Maupassant skulle antagligen ha skänkt denna
roman sitt oreserverade gillande: den är
skriven i hans hårda, grymma, hänsynslösa stil.
De halvtoner, den utsökta skymningsdager,
som vi gärna förbinda med nyare rysk
novellistik — mästaren är självfallet Tjechov — har
ingen plats i denna osentimentala, av frän
ironi präglade krönika om förhärjande,
ökentorr passion och exempellös mänsklig
vulgaritet.
Denna bok är ett verk, utfört av en man,
som vet och förstår vad som menas med
konstnärlig ekonomi, mitt i en tid då de flesta
tyckas ha glömt vad detta begrepp innebär.
Den är ändå i hög grad präglad av sin tid.
De händelser, den med sådan kylig och
fulländad behärskning återger, utspelas i
inflationstidens Berlin, och ingen atmosfär — det
kan till och med ett före detta valutasvin
intyga — kan vara ruttnare och vidrigare.
Själva fabeln är enkel nog, och dock
— eller kanske just därför — äger den en
allmänmänsklighet, som är fasansfull. Vad
som skildras är en i och för sig högst banal
erotisk triangelmatch. Sirin har i centrum
ställt en man i fyrtioårsåldern, den lite loje
och ytlige, i grunden oförarglige och
godtrogne konstkännaren Bruno Kretschmar, som
lever i ett alldagligt äktenskap — inte
egentligen lyckligt, ej heller särskilt olyckligt —
med sin andligen och bokstavligen
slätkammade hustru. För sin drift har han egentligen
aldrig funnit djupare tillfredsställelse; den
eld, han är mäktig, har alltid hållits tillbaka;
den har endast fått utlopp i dagdrömmar och
fantasier. Vad är naturligare än att denne
man, som nu nått livets middagshöjd, gripes
av en besinningslös passion för en
plats-viserska på en biograf, den vackra
rännstens-ungen Magda, produkt av en portvakts
fortplantningsdrift, i andligt avseende närmast en
robot, men med en demonisk sinnlig tjusning;
korteligen: det blonda vilddjuret i feminin
skepnad och i efterkrigsinkarnation. Hon har
en gång under sin förste älskares, tecknaren
Horns förfarna händer väckts till det enda
medvetande hon vid sidan av ett kallt
förvärvsbegär egentligen hyser: det om sin
fysiska attraktionskraft. Den arme
Kretschmar, ett vax i denna dockas händer, lämnar
sin ombonade tillvaro, bryter med sin familj
för att ströva omkring i Sydeuropa med
Magda och Horn, vilka självfallet skadeglatt
bedra denne naive, intet ont anande novis på
passionens område. Porträttet av den smarta
nutidsprodukt, som heter Horn, är gjort med
infernalisk skärpa. Det är ett prov på
inträngande människoanalys, monumentalt som
målning av fullkomlig samvetslöshet.
Vid en bilolycka drabbas Kretschmar av
blindhet, men med raffinerad grymhet och
uppfinningsrik taktik bedra honom Horn och
Magda i hans omedelbara närhet; en
grymmare lek har man svårt att föreställa sig. Det
är en triumf för författarens konst, att allt
detta på ett egendomligt sätt blir trovärdigt.
Så måste det ha gått till och inte annorlunda,
säger man sig. Upplösningen av denna
ödesdigra lek är också alldeles i sin ordning. Det
revolverskott, som sätter punkt för den tragedi,
som skildras, är inte en teatralisk eller
symbolisk gest.
Sirin har utvecklat sitt grymma tema med
skrämmande konsekvens. Utan indignation,
utan att tillgripa stora åtbörder eller glida
upp i ett ansträngt röstläge återger han denna
passionshistoria. Det är inte den stora konsten,
men det är styvt, det är perfekt gjort. Det
är ett precisionsarbete, och om varje tid
har den konst den förtjänar, så skulle man
vilja tillägga, att en roman sådan som denna
när allt kommer omkring är bättre än vad
den tid förtjänar, vari den framkommit.
Johannes Edfelt
Roman om ett
klipperskepp
ALEXANDER LAING: Sjörået. Översättning
av M. Odelberg. Norstedts. 8: 25.
Alexander Laing säger i förordet till sin
bok: "Huvudfiguren i denna bok är inte en
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
