Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
teckning i slutet är av värde för den som
lockas till vidare studier av denna historiska
epok. Som inledning till ett dylikt djupare
intresse är Essad Beys bok särskilt att
rekommendera. Rütger Essén
President Wilson och
världskriget
WALTER MILLIS: Road to War. America:
1914—1917. Faber & Faber. London.
Amerikanerna är för närvarande mycket
intresserade av att få klarhet om hur det kan
komma sig, att stora nationer kan dras in
i krigiska konflikter, som inte angår dem. Det
italiensk-abessinska kriget har aktualiserat
problemet, men detta har annars stått levande
för amerikanerna ända sen världskrigets dagar.
Förenta staterna kom ju med i världskriget
trots president Wilsons alla föresatser att
fullfölja sina medlingsaktioner under bevarad
neutralitet och trots att presidenten på hösten
1916 hade omvalts på devisen: "Han höll oss
utanför kriget." Ett halvår senare förklarade
Förenta staterna Tyskland krig.
En amerikansk historiker och tidningsman
vid namn Walter Millis har nyligen ägnat
problemet om Förenta staternas deltagande
i världskriget en utförlig granskning. Hans
arbete "Road to War" (Vägen till kriget) med
undertiteln "America: 1914—1917" avser,
enligt vad författaren själv uppger, snarare att
ge en "tolkning" än ett allsidigt klarläggande
av förloppet. Tolkningen har blivit mycket
subjektiv — även det torde författaren vara
medveten om. Man kan lugnt påstå, att
författaren särdeles ihärdigt förfäktar en tes hela
boken igenom. Denna tes går stick i stäv mot
den officiella doktrinen om de tyska u-båtarna
som enda orsak till Amerikas indragande i
kriget. Att den amerikanska krigsförklaringen
följde kort efter det oinskränkta u-båtskrigets
proklamerande är ju ett faktum, men efter är
inte detsamma som i anledning av.
Mr Millis tycks anse, att Förenta staterna
redan kort efter krigsutbrottet i augusti 1914
drev fram mot deltagande i kriget på ententens
sida. Millis ger många roande exempel på
hur kritiklöst de stora New York-tidningarna
anammade den engelska pressens syn på kriget
och krigsskuldfrågan. Att bara tyskar och
österrikare hade velat kriget framställdes som
en given sak, och även uppfattningen av kriget
som ett befrielsekrig mot den preussiska
mili-tarismen och cesarismen proklamerades på ett
tidigt stadium i New York-pressen.
Det är en för oss ovan bild man sålunda får
av Förenta btaterna. Den stora republiken
tycks ännu 1914 i mångt och mycket ha varit
en andlig koloni till England, ett land som
lät sina varor fraktas på engelska kölar och
vars tidningar fick sina underrättelser genom
engelska korrespondenter och agenturer. Det
är inte att undra på, att amerikanerna eller
åtminstone öststaternas tongivande yankees
kände engelskt, när kriget bröt ut.
Även om Förenta staternas indragande i
kriget var ödesmärkt från begynnelsen så
fanns det åtskilliga herrar, som hjälpte till
med att lägga korten till rätta. Den amerikan,
som ivrigast arbetade för den stora
republikens deltagande i kriget torde ha varit
Förenta staternas ambassadör i Washington,
mr Page. Lika betydelsefullt var, att den
helt anglomana orienteringen även präglade
presidènt Wilsons inofficielle utrikesminister,
"överste" House. Överste House var en mycket
välmenande politiker, vars olycka var, att han
trodde sig om litet för mycket. Millis ger en
elak karakteristik av Houses många beryktade
medlingsaktioner: genom att låta några ord
falla vid teet, genom en handtryckning eller
kanske bara ett småleende på rätt ställe trodde
sig House kunna uträtta någonting väsentligt
inom storpolitiken.
Det ideal, som föresvävade president Wilson
och även House, ehuru i mindre grad, var ju
en fredsuppgörelse uppnådd genom
förhandling och således inte genom den ena partens
tillintetgörelse. Det är ju naturligt, att
England och ententen i övrigt inte var vidare
frestad av ett sådant alternativ, åtminstone inte
så länge Förenta staternas deltagande i kriget
ansågs ligga inom möjligheternas gräns. Och
att så var förhållandet försäkrade mr Page för
lörd Grey. Även överste House lät lörd Grey
förstå, att den amerikanska opinionen, när
det kom till kritan, sympatiserade med Eng-
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
