Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Historisk tragik och död
romantik
ESSAD BEY: Nikolaus II, den siste tsaren.
Översättning av Harald Johnsson.
Hökerbergs. 7: 50.
Bakom pseudonymen Essad Bey döljer sig
en välinitierad författare av åtskilliga verk om
den sista tsartidens Ryssland. I den bok han
nu skrivit om Nikolaj II (varför den i
Tyskland gjorda latiniseringen Nikolaus?) har
han samlat större delen av sitt stora
kunskapsstoff om denna tid och grupperat den om
den siste tsarens tragiska och mänskligt
sympatiska gestalt.
Det är bäst att så gott först som sist säga
ifrån att Essad Bey icke är någon i egentlig
mening märklig författare. Han griper varken
genom stilens glans, intuitiv människokunskap
eller tankens djup och spännvidd. Han blir ej
sällan falskt djupsinnig, älskar det teatraliska
och rövarromantiska samt föredrager alltid en
mera fantastisk förklaringsgrund framför den
som ligger närmare till hands.
I stort sett är dock hans bok tillförlitlig
i fakta. De stora dragen i utvecklingen äro i
varje fall riktigt återgivna. Och man måste
dessutom komma ihåg, att den ryska
verkligheten alltid varit i viss mån fantastisk, samt
att även den senare ryska historien döljer
många, först efter revolutionen uppdagade
hemligheter. Det är väl sålunda ännu icke
allmänt bekant, att Alexander I med största
sannolikhet slutade sina dagar som eremit
i Sibirien, att Nikolaj I troligen blev
förgiven, att femtusen människor ihjältrampades
på Chodinkafältet utanför Moskva vid
Nikolaj II :s kröning 1896, att tsaren kort före
krigsutbrottet gav order om den ryska
mobiliseringens återgång, men att denna order icke
blev verkställd, eller att det var Lloyd George,
som förhindrade att tsarfamiljen 1917
räddades över till England.
Det har också ständigt förhållit sig så att
de som förutsagt eller bedömt Rysslands
utveckling på så kallade rationella grunder, det
vill säga efter västerländska analogier, alltid
dementerats av verkligheten. Ty den ryska
verkligheten är och blir fantastisk — ur
västerländsk synpunkt sett. Och det var denna
senare synpunkt som man ända sedan Peter I :s
dagar i Europa anlade på Ryssland. Därför
trodde man år 1914, att tsardömet var en
anomali, och år 1917, att revolutionen skulle leda
till en parlamentarisk demokrati. Verkligheten
var något helt annat.
Under den sista tsartiden cirkulerade i
Ryssland ett stort antal anekdoter och mystiska
berättelser om vad som sig i rikets högsta
sfärer tilldragit hade. Jag hörde själv på den
tiden de flesta av dem. De återfinnas samt och
synnerligen i Essad Beys bok. I många fall
— förvånande många fall — ha de senare fått
full bekräftelse, i andra äro de ännu sägner,
eller i bästa fall obevisliga. Men läsaren
bör komma ihåg, att Essad Beys
historieskrivning alltid är "color stuff".
Härmed äro de väsentliga anmärkningar
framställda, som synas mig kunna göras mot
Essad Beys bok. Kvar står att den erbjuder
en synnerligen fängslande läsning. Detta är
dock mindre författarens förtj änst än det
utomordentligt spännande stoffets. Tv det är svårt
att tänka sig en mera tragiskt laddad,
dramatiskt spännande och av mystisk ödesmakt
färgad historia än det ryska tsardömets sista
dekader. Huvudpersonen synes mig också väl
tecknad: hans godhet och goda vilja, hans
trötthet, hans orubbligt stoiska fatalism och
passiva heroism, hans glimtar av klarsyn och
hans evigt tyngande mindervärdighetskomplex.
Och vid hans sida den sköna och hängivna
och viljestarka, men trångsynta och hysteriskt
exalterade tsarevnan, den olycklige, sjuke
tsarevitj, de charmerande tsardöttrarna och
det övriga kejsarhuset, från den imponerande
härskarmonoliten Alexander III över
storfurstarnas skimyande intrigantskara till
glansens undergång i hat, smuts och låghet. Även
statsmännen ha fått levande gestalter.
Pobje-donostsev, Plewe, Witte, Stolypin och Sasonov
ha fått sina rätta platser. Likaså profeterna
och charlatanerna från Leo Tolstoj till
Raspu-tin. Det är ganska mycket på 350 sidor och
läsaren får full valuta.
Översättningen är på det hela taget
mönstergill. En och annan detalj är dock störande,
såsom det ständiga bruket av det tyska
uttrycket "den salvade" i stället för den smorde
("Herrans smorde"). En riklig litteraturföl-
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
