Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
trängligt och allteftersom vinden tilltog i
styrka antog havets röst en tyngre och
härdare klang. Detta i långsam rytm upprepade
ljud uppväckte i och för sig en förnimmelse
av isande kyla. Och så stod de ju där sura
om fötterna på den våta marken. Men Jakob
gick på med sin berättelse, liksom berusad av
sina egna ord och sin rösts sorgsna, monotona
tonfall. Han hade aldrig förut anförtrott sig
åt någon. Nu löpte hans små erfarenheter ur
honom liksom tråden ur nystanet,
oemotståndligt, nästan mot hans vilja. Medan han
berättade såg han sitt förgångna framför sig i
bilder som i en oavbruten ström rann upp ur
mörkret, starkt färglagda och markerade. I de
spännande momenten koncentrerade han sin
berättelse, det blev kärva, dramatiska scener
och hårda, mörka färger för de dystra
stunderna av förtvivlan. Kanske var det flickans
deltagande som eggade honom, kanske också
den fruktan han ibland kunde läsa i hennes
ögon. Men även själva berättelsens innehåll
upplyfte hans sinne. Han såg plötsligt något
ovanligt i dessa öden, kanske rentav något
som ingen annan hade upplevat. I mången
hopplös situation hade han visat prov på en
förvånansvärd seghet, tålamod, sinnesnärvaro
och anpassningsförmåga. En annan skulle
kanske ha gått under i en sådan belägenhet.
Tanken att en annan kanske inte kunde sta
ut med så mycket som han var outsägligt
uppmuntrande.
Regnet överraskade dem pa återvägen till
staden. Genomfrusna som de var log de
varandra i handen och började springa. Regnet
var uppblandat med snöslask och de stora
våta flingorna, som fastnade pa kläderna,
ansiktet, halsen, händerna, smalt
ögonblickligen till iskallt vatten. Runt hattbrättet och
utmed ansiktet rann vattnet i små bäckar och
sipprade in under halslinningen. (Jenoim ata
nådde de äntligen en smal portgång där
flickan gick in och drog pojken efter sig.
De kom in på en mörk gård som nästan hell
och hållet kringgärdades av laga trähus, Med
Jakobs hand alltjämt i sin ledde flickan
honom tvärsöver gårdsplanen och in i en
trappuppgång med laga knarrande liappslej:.
De steg in i ett lågt rum där del luktade
bykstuga och där Jakob så småningom i del
skumma ljuset kunde urskilja en stor bakugn,
en murgryta, en mangel och några saar och
tvättbaljor. Det var mycket varmt där inne.
ugnsmuren var ännu glödande het. De ställde
sig intill den för att värma ryggen: de stod
tigande sida vid sida i mörkret. Jakob
lyssnade till flickans andhämtning. Efler
språngmarschen andades hon häftigt och stötv is. men
småningom blev andhämtningen lugnare och
lät som en knappast hörbar, rytmisk susning.
Jakob behärskades alltjämt av den karska
sinnesstämning som bemäktigat sig honom
nyss, då han skildrade sina levnadsöden för
flickan. Modstulenheten var sin kos. Det var
tydligt att en man som utstått sådana
lidanden och klarat sådana svårigheter hade något
inombords som var värt aktning. Stillheten
omkring dem var djup och fullständig. När
de stod så här nära varandra kunde den ena
känna den andras närvaro utan att de sag
eller berörde varandra. Denna förnimmelse
uppväckte hos dem en stilla lillficdsslällelsc
som lag lyckan snubblande nära.
Slutligen sade flickan:
— Vårt rum ligger här strax intill: vi
måste vara tysta så att inte flickorna vaknar,
om de skulle vara hemma.
Denna anmärkning var fullständigt
överflödig. eftersom de hela tiden varit tysla som
möss; flickan hade vttrat detta bara för att
lystnaden började förefalla henne lang. Jakob
svarade ingenting pä det och de stod aler en
lång sliind stillatigande, njutande varandras
närhet och insupande de egendomliga
sötaktiga ångor som utdunstade fran deras
långsamt torkande kläder. Dessutom luktade del
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
