Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEK KAM EN
skulle kunna tillgripa våldshandlingar, men
ändå gav honom i denna stund tanken på
något vansinnigt dåd ett visst sinneslugn.
I fantasien utmålade lian för sig sådana
brutala händelser och gjorde sig själv till
huvudpersonen.
Han vandrade längs gatorna, där snön hade
smält bort men kvarlämnat en råkall
fuktighet som trängde innanför skodonen. Då
uppenbarade sig flickan plötsligt vid hans sida och
började gå bredvid honom. Det var så pass
sent att det skymde något, men man kunde
i det sparsamma ljuset se att flickan var lite
förlägen över sin egen djärvhet. Deras
bekantskap var ju så flyktig att man inte kunde
räkna med den; det där sammanträffandet den
första kvällen var i varje fall inte sådant
att man fördenskull hade anledning att hälsa
på varandra. Jakob fann sig emellertid i att
flickan kommit och snart var han glad över
det, det var liksom lättare när man var två.
Han sade sig att flickan inte var vacker, inte
ens söt, men en varm mänsklig medkänsla
utstrålade från henne. Utan att de lagt märke
till det hade de lämnat stadens sista hus
bakom sig och kommit in på den fuktiga,
gropiga och slingrande skogsvägen som ledde
ner till havsstranden. Där låg dansbanan,
sommarens glada dansplats, ensam och övergiven
och insvept i en tätnande skymning. En råkall,
hård vind blåste från sjön och de sökte sig
i lä bakom den lilla, av bräder hopfogade
restaurangbaracken. Där stod de en lång
stund och lyssnade till havets enformiga brus
och till vindens sång i trädkronorna.
Himmeln var helt molnbetäckt och det såg
regndigert ut. Marken under deras fötter var
genomblöt. Varför hade de kommit hit
egentligen? Jakob betraktade flickans ansikte. Det
lyste så underligt vitt i den bleka
vårskymningen och såg annorlunda ut än förra gången.
Plötsligt märkte han att han var i färd med
att berätta sitt livs historia för henne, sina när-
varande och gångna svårigheter. Han avbröt
sig, häpen över sin egen öppenhjärtighet. Han
var en inbunden människa sorn i allmänhet
inte bar sitt livs förhållanden och svårigheter
på tungan. Men om en stund fortsatte han sin
berättelse och flickan hörde stillatigande på.
Hennes ögon vidgade- sig av häpnad och hon
tryckte sig omedvetet närmare intill honom.
Hennes förvånade blick var full av
medkänsla och ömkan och vid de mest gripande
momenten avspeglade blicken ännu en tredje
känsla: fruktan. Flickan själv var född och
uppvuxen i industrisamhället och hon hade
fått plats på fabriken så snart hon var stor
nog för det. Hon hade visserligen haft fullt
upp med materiella bekymmer i sitt liv, men
hon hade dock aldrig behövt erfara sådant
som Jakob nu talade om. Den lilla kojan inne
i skogen, på flera kilometers avstånd från
människoboningar, med hungern som årligen
återkommande gäst, de trånga, smutsiga
bostäderna i timmerskogarna om vintern, de två
nödtvungna arbetslöshetsperioderna varje höst
och vår, då man fick dra sig fram utan bostad
mången gång, allt detta uppenbarade för henne
en helt ny värld som uppväckte hennes
förfäran. Men hon kunde ändå inte ställa allt
detta i samband med Jakob, deri stilige,
manlige pojken som med sin närvaro eggade och
tillfredsställde henne på ett helt annat sätt.
Det var som angick den enformiga och bittra
historien någon annan. Den öppnade källor
av medlidande och medkänsla inom henne,
gjorde henne ömsint och vek till sinnes.
Kylan trängde sig oemotståndligt inpå dem
och tvingade dem att trycka sig allt närmare
intill varandra. Skymningen tätnade, det blev
mörkt och vinden tog i. Det artade sig till
en riktig vårstorm. Den tunna brädväggen gav
inte längre något skydd, det blåste
tvärsigenom den ur otaliga springor, vinden kom
farande runtom knutarna och drev upp en
virvel bakom väggen. Mörkret blev ogenom-
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
