Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
individuellt drag hos flickan, och det var
inte någon personlig egenskap hos henne som
eggade honom. Det hade ju varit mörkt hela
tiden och flickan mindes han bara som en
obestämd skepnad; anletsdrag, ögon, hår hade
han ingen minnesbild av. Men han kunde inte
glömma stämningen som skapats i den
stunden och inte bli kvitt medvetandet att han
den gången vägrat att ta emot någonting
sällsynt, ett enastående dyrbart känslotillstånd
som blott sällan erbjudes människan.
I början av maj tycktes det äntligen bli
vår på allvar. Sjöfarten kom i gång och några
veckor framåt hade han arbete alla dagar.
Om kvällarna gick han ofta ensam den där
slingrande och gropiga skogsvägen och stod
långa stunder på samma plats intill
restaurangväggen, där de hade stått tillsammans.
Under en veckas tid var det mycket varmt,
vid middagstiden nästan lika hett som i juli.
Träd och örter vaknade plötsligt, ömtåliga,
ansvällda bladknoppar slog ut. Marken var
torr till och med i skogen, endast på mera
låglänta ställen var det vått ännu. Vitsipporna
blommade, det bruna förtorkade fjolårsgräset
begrovs under en djupgrön svällande
växtlighet. De senfärdigaste flyttfåglarna anlände
och började bygga sina bon. Han hade aldrig
förut lagt märke till sådana saker, men nu
fick allt detta en djupsinnig, symbolisk
betydelse för honom och eggade hans
inbillningskraft. Allt som tilldrog sig i naturen,
fåglarnas sång, trädens bristande knoppar,
det växande, doftande gräset, och även
svallvågorna som i lugna kvällar sorlande sögs
in mellan strandstenarna, stod i något hemligt
samband med den livsupplevelse som gått
honom förbi. Glatt, tanklöst, i ett tillstånd av
strålande berusning fyllde naturen sin
uppgift. Han ensam skulle förbli ofruktbar, han
ensam måste räkna med följderna och avstå.
När han gick i skogen greps han ibland av
en sådan vånda och upphetsning att han full-
ständigt glömde sig själv. Liksom förvildad
strövade han omkring, lade örat till
trädstammarna för att höra hur saven steg eller högg
tänderna i en skåra i barken, där kådan
sipprade fram, färsk, guldgul, starkt doftande.
Efter sådana anfall föll en djup, förintande
trötthet över honom, upphetsningen gav vika
för en svindlande, vemodsfull sorg. Och ha»
bar på en känsla av skam när han vandrade
tillbaka till sin bostad.
När en vecka gått slog vädret om och blev
kallare, utvecklingen i naturen avstannade.
Sökte han sig ut i skog och mark så drev
honom den bitande sydosten från havet
hutt-rande tillbaka till staden. Hans upphetsning
gav småningom vika och han råkade in i ett
tillstånd av ihållande vemod och saknad. Aune
syntes inte till och han förstod att flickan
med avsikt höll sig dold. Och kanske hade
hon skäl till det. Jakob hade ännu inte klart
för sig vad det egentligen var som hade ägt
rum mellan dem. En och annan gång, men
det var sällan, vågade han sig fram till den
lilla portgången, där de båda gått in den
kvällen. Han stod en stund och betraktade
den tråkiga, sandade gårdsplanen, där barn
ofta lekte. Men han blygdes att stå där, ty
han inbillade sig att flickan såg honom och
kanske gjorde narr av honom tillsammans
med sina kamrater. Denna föreställning sårade
hans manliga självkänsla och han smet
därifrån så oförmärkt som möjligt.
Jakob hade redan i flera år sällskapat med
några jämnåriga ynglingar som han lärt
känna nere vid hamnen. Det var egentligen
inte vänskap, men de träffades i alla fall
också utanför arbetet, på gatan, på kaféer
och andra liknande ställen. Under de
sistförflutna veckorna hade Jakob undvikit sina
kamrater, men nu återvände han till deras
sällskap. Det kalla, regniga vädret höll i sig
oväntat länge och det gick ett par veckor utan
att sommaren på något sätt framskred. Han
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
