Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rO 1V0 PEKKANEN
hade ai bete vid propsbatania och fick sta
hela dagen i blast och regn pa en gungande
flotte. Sä uselt som han haft det under vintern
kunde lian inte kosta på sig ett par nya stövlar
och del ble\ att i>!öla fötterna i kallt vatten
varje dag. Reumatismens första symtom
uppenbarade sig, ibland kunde han inte sova om
nätterna för värken i benen. Så drogs hans
uppmärksamhet av nödtvång tillbaka till livets
hårda, \urdagliga, oundvikliga ting. Men hans
inställning till dem var inte lika förnöjsam
som förr: djupt i hans inre brann
otillfredsställelsen som en upprorisk liten låga.
V.
Den sista söndagen i maj var den första
verkliga sommardagen. Vädret hade helt
förändrats på ett par dagar, såsom det ofta sker
om våren. Nu var det fullkomligt
sommar-likt. Den kalla vinden upphörde och solen
uppenbarade sig bländande och glödhet på
en molnfri himmel. Arbetarföreningen hade
arrangerat en fest vid dansbanan nere på
stranden. Jakob gick och drev i skogen
utan-lör inhägnaden och slutligen slog han sig ned
pä en sten för att höra på musiken. Han skulle
gärna ha palt in och dansat, men det tycktes
honom för dut atl betala sju mark i
inträdesavgift. Hel \ar fullständigt torrt på marken
runtomkring honom och stenen som han salt
pa utstrålade en behaglig värme. På Iräd och
buskar hade bladen utvecklat sig ofantligt
under de t\a sista dygnen. Det vimlade av
myror pä de små stigarna under ljungen och
blåbärsriset. Värmen som strömmade emot
Jakob frän alla håll smekte ljuvligt hans
kropp: han kände sig bättre än han gjort på
länge, kanske bättre än på åratal.
l’a några stegs avstånd från den plats där
han salt gick en smal slig som ögonskenligen
ledde djupare in i skogen. Längs stigen
vandrade flickor och pojkar parvis eller i små
grupper, men Jakob höll sig dold för dem
bakom en egendomlig, busklikt förgrenad
rönn. Han hade det gott i ensamheten, och
på en läng stund var det ingen sotn störde
hans frid. Han satt orörlig, liksom utmattad
av våren och värmen. Musiken från
dansbanan nådde mjukt och avdämpat hans öron:
den ständigt återkommande rytmen försänkte
honom till slut i en lätt slummer och in
i den följde honom musiken egendomligt
förvandlad. Tonerna liksom materialiserade sig,
förvandlades till hav, till härligt blåa, varma,
solglittrande vågor, och bar honom på sina
axlar. Han gled sakta framåt, från vågkam
till vågkam, med lite bubblande och sorlande
fradga utmed sina länder. En känsla av
välbehag som han aldrig smakat uppfyllde hans
sinne. Han anade dunkelt, såsom man ibland
gör i drömmen, alt han nu inte erfor ett sant
och verkligt välbehag, utan behärskades av en
egendomlig vanföreställning, men det oaktat
omfattade han den girigt och njöt den i djupa
drag . . . Men plötsligt uppträdde ett störande
moment i drömmen, ett falskt ackord som
blandade bort vågornas rytmiska rörelser.
Känslan av välbehag försvann. Han öppnade
ögonen och märkte att någon stod framför
honom.
Mellan rönnens små ljusgröna blad skym
tade någonting rött och när han stirrat en
stund på det förstod han att det var ett
blommigt tyg. Han höjde blicken och fick se en
liten rundhyllt hals och ett välbekant ansikte,
upphettat av solen. Flickan stod stilla, en
smula frainåtböjd, med ögonen vidöppna av
nyfikenhet. När hon såg att Jakob rörde sig
spratt hon till, rätade pä sig och tog ett halvt
steg tillbaka. Sedan gick hon runt rönnen och
ställde sig rätt framför honom.
— Sov du? frågade hon.
— Jag vet inte. Sov jag mårine? Här var
så varmt att sitta.
— Varför sitter du här?
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
