Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
vid havsstranden, utstrålade hennes väsen
samma fulla och överflödande
tillfredsställelse som strandalarnas i svart skiftande tjocka
blad, vilka pöste av safter som trädets rötter
sugit upp ur jordens fruktsamma sköte. När
hon lutade sitt huvud mot mannens bröst
tycktes hon glömma hela den övriga världen.
Ett djupt, lyckligt, drömmande lugn fyllde
henne helt, och nästan omedvetet log hon ett
hemlighetsfullt, svärmiskt leende eller sjöng
en känslosam visa som kvällde ur hennes eget
hjärtas överströmmande längtan. Himmelens
och havets blå, skogens grönska, fåglarnas
jublande kvitter, insekternas surr, myrornas
id på den solstekta skogsstigen ingick som
knappast urskiljbara ton vågor i hennes eget
livs lyckofyllda rytm. Ibland föreföll det
henne att hon själv kunde slå ut i blom
liksom hundlokan som växte i stora svep i
skogsgläntorna och bar sina vita, starkt doftande
blomklasar på svällande, månggreniga
stjälkar. Hon kunde ligga i timmar med huvudet
i mannens famn, utan att tänka på något,
nästan orörlig, i ett tillstånd som gränsade
till medvetslöshet men innebar en ständigt
tilltagande förnimmelse av välbehag. Jakob
var för det mesta stillsam och bröt inte hennes
stämning, men någon gång hände det att han
råkade i en plötslig upphetsning och ryckte
henne till sig i en våldsam omfamning.
Kanske fanns där något av plåga, förtvivlan,
fruktan i hans omfamning, men Aune kände
det icke. Hon uppfattade endast den häftiga
lidelsen i de starka armarnas omfamning och
en bedövande våg översköljde henne och
dränkte hennes medvetande i sitt svall.
Även hennes vanliga, vardagliga liv fick
nu en annan prägel. I varje stund var dagen
fylld av lycka eller lyckoförväntan. Hon gick
med fröjd upp i arbetets gråa, enformiga
rvtm, emedan hon också där urskilde den
nya tonen som kvällde fram ur hennes
kärleks källa och skänkte ungdom, strålglans,
glädje åt allt den vidrörde. Hon var hel i sin
känsla, gav sig hän fullständigt, utan
förbehåll eller fruktan. Hennes längtan var fri
från den ångest och skam som funnits där
den första kvällen ute på kärrmon, då hon
ännu inte kände kärlekens möjligheter. Hon
förmådde ge sig hän utan upphetsning åt
mannens våldsammaste famntag och hon
förblev orubblig i sitt väsens innersta också
i stunder av högsta extas. Hon kände att hon
växte, blommade, förökade sig. Hon hade nått
sitt livs stora månader, sin kroppsliga
tillvaros avgörande stund, och medan den varade
glömde hon tidens gång och saknade sinne
för det djupt betydelsefulla i att solen
dagligen gick upp och gick ned. Någon gång,
ehuru mycket sällan, uppfångade hon ett
bekymrat uttryck i Jakobs ansikte, men det
var något som tycktes härstamma från en
annan värld, en som hon för länge sedan
lämnat bakom sig. Ingenting förmådde tränga
innanför lyckans förtrollade ring. Hon tyckte
inte om att gå mycket; helst låg hon utsträckt
på marken, i det varma, mjuka gräset, och
blickade ut över det omgivande landskapet
som i de stilla sommarkvällarna slumrade
i jungfrulig grönska på sin gråbruna
granit-grund, medan det milda havet sköljde dess
stränder och solen sken över det nästan
dygnet om.
VII.
Aune vaknade inte upp ur detta tillstånd
förrän i mitten av augusti. Livets stränga och
hårda materiella former, som binder även den
mest bevingade människosjäl, drog henne
tillbaka i sin krets, från vilken hon för en stund
hade flytt till drömmarnas oändliga rike. Hon
anade att en olycka hade skett. Kanske hade
hon vetat hela tiden alt det till slut skulle gå
så, men om man undantar den första
plågsamma kvällen ute på kärrmon hade hon inte
tillmätt saken en tillräckligt stor betydelse.
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
