Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOIVO PEKKANEN
sommaren. Och följden var att han inte ens
på hösten kunde skaffa sig de nya vattentäta
stövlar han redan på våren varit i behov av.
Hans gamla stövlar var inte så oävna utanpå,
men de läckte som ett såll och det kalla
havsvattnet strömmade obehindrat in i dem, när
han dagen lång stod på propsflotten. Värken
som han haft känning av redan på våren
satte nu i med ali kraft. Han klagade aldrig:
varken Aune eller hans kamrater visste
någonting om hans lidanden. Hans fötter var ofta
på morgnarna så ömma och styva att han
endast med möda och linkande kunde röra
sig, men fram på dagen mjuknade de upp.
Aune gick en timme tidigare än han till
arbetet, så hon fick aldrig se hur mannen
rörde sig på morgnarna. Men till slut blev
plågorna så outhärdliga att han började klaga
i sömnen. Det hände att Aune vaknade mitt
i natten av ett hemskt, plågat ljud som trängde
fram mellan hans sammanbitna tänder. Men
när Aune väckte honom försäkrade han att
han bara haft en ond dröm. Han låg helt
stilla, orörlig, och tvingade sig själv att
koncentrera tankarna på någonting annat. Då
lättade plågorna något. Det bjöd honom emot
att erkänna sin sjukdom för hustrun så snart
efter giftermålet.
Men på kvällarna, när dagens arbete var
slut, hade de ofta glada stunder tillsammans.
De satt och åt vid sitt bord som var täckt med
en ren bomullsduk. De åt långsamt, andäktigt,
ofta under fullständig tystnad, och slog sig
sedan ned vid spisen. Strax intill deras hus
låg stadens skog, och där kunde de samla
upp nedfallna trädgrenar. Nästan varje kväll
hade Jakob en vedbörda på axeln, när han
kom hem från arbetet, så än så länge behövde
de inte spara på veden. Jakob älskade att
sitta vid elden, han sträckte fram sina onda
ben så nära spisöppningen som möjligt
och lat värmen döva smärtan. Alltemellanåt
plockade han upp några vedpinnar från ved-
lådan han hade bredvid sig och lade dem
på elden. Lågorna grep dem strax, med ett
girigt knastrande. Aune hade alltid något
handarbete som hennes små, ganska feta men
kvicka fingrar knåpade med. Medan händerna
arbetade pratade hon gärna om ett och annat
smått som hänt henne under dagens lopp. Hon
var van vid att Jakob var så fåordig och gav
svar på tal bara när det var nödvändigt. Själv
talade hon emedan orden så att säga
självmant kom på hennes läppar; det var nästan
ett inre tvång för henne att genast förvandla
allt som levde och rörde sig i hennes hjärna
till ord. Det var alltid fråga om samma saker,
antingen om dem själva, fabriken eller någon
person som hon råkat den dagen. Längre
utflykter rådde hennes fantasi inte med. Hon
läste ytterst sällan en tidning och stora
världens angelägenheter intresserade henne inte.
Genom att Jakob fanns där kände hon sig
tillfredsställd och sitt liv tryggat. Fysiskt
mådde hon bättre än någonsin, hon kände ett
synnerligt välbefinnande i hela sin organism.
Oron och fridlösheten som bott i hennes sinne
under flicktiden, den ständiga malande
otillfredsställelsen, som oupphörligt drivit henne
till allehanda danstillställningar, var nu helt
borta. Hon längtade inte efter mera än hon
hade.
Årstiden var regnig och mörk. Dagen
ljusnade för några timmar, grå och regndrypande.
Den susande skogen stod mörk utanför deras
enda fönster under hela den tid de kunde vara
hemma tillsammans; endast om söndagarna
vid middagstiden såg de sin bostad i ett
smuts-grått dagsljus som svepte som fuktig dimma
kring deras fattiga bohag. Om natten, när
alla andra ljud hade tystnat, kunde man
i rummet tydligt höra det jämnai dånet av en
avlägsen fors. Denna omgivning och denna
årstid stod i harmoni med deras eget liv.
Armodet stack inte i ögonen, den gråa nöden
var ett med den omgivande tillvaron. Jakob,
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
