Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Toivo Pekkanen: Människornas vår. Till svenska av Hagar Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÄNNISKORNAS VÅR
som satt och värmde sig vid elden, försjönk
ofta i ett tillstånd av dvala som gjorde honom
gott. Värmen dövade smärtan i benen och
spred en ljuvlig matthet i hans kropp. Då
frigjorde sig själen från kroppens bojor och
han stod liksom utanför sig själv och
betraktade saker och ting. Aunes lätta pladder ljöd
som ett avlägset surr i hans öron, han fäste
sig inte det minsta vid ordens innehåll. Om
Aune väntade ett svar på en fråga fick hon
upprepa den flera gånger innan han
förmådde uppfatta den.
Nu, då de i sin kärlek sällan nådde den
första fullkomliga berusningen, skänkte dem
en sådan trött, lugn, hemtrevlig samvaro
tillfredsställelse. De hörde ihop, tillhörde
varandra. Men det oaktat var denna samvaro
mången gång enbart en utvärtes samvaro. De
satt så nära varandra och ändå tyckte Jakob
ibland, när han var piggare och raskare än
vanligt, att de var oändligt långt borta från
varandra, nästan utom räckhåll. I sådana
stunder, då ingen värk eller trötthet plågade
honom och detta att äga hustrun inte
tillfredsställde honom, kunde han vakna upp och
förvåna sig över Aunes närvaro. Han såg sin
hustrus ansikte, såg hennes över arbetet
nedböjda gestalt och hörde hennes röst, men allt
detta tillhörde någon som han inte kände.
Deras tankar löpte som strömmar på långt
avstånd från varandra och till och med utan
känning med varandra. Jakob förstod att de
aldrig ens varit förenade. Allt det som hade
bundit dem samman var sådant som nästan
inte hade med dem själva att göra, men de
var ändå fängslade vid det och det
behärskade och förslavade deras liv.
De måste vara tidigt uppe pà morgnarna
och gick därför vanligtvis till sängs redan
före nio. Bädden var så trång att de fick lov
att ligga tätt tryckta intill varandra. Aune låg
med huvudet på Jakobs arm och hennes rika
hår flöt ut över hans hals och kinder. Ofta
föll hon ögonblickligen i en djup, lugn sömn.
Hennes fylliga, svällande kropp glödde het
mot mannens och gjorde hans tillvaro ängslad
och plågad. Han hade svårt att få tag på
sömnen. När ljuset släckts var det kolmörkt
i rummet och det fylldes under nattens tysta
timmar av ett dovt brus; blåsiga nätter var
det skogen som sjöng, lugna nätter den
avlägsna forsén. I detta brus rörde sig hans
tankar, trötta och förvirrade som fåglar i
bur, tills den barmhärtiga sömnen äntligen
befriade honom från dem.
X.
Det var först fram på vintern, efter jul och
nyår, som Aune mera medvetet och bestämt
började inrikta sina tankar på barnet som hon
väntade. Barnet blev småningom tredje
personen i deras hushåll. Tidigare hade hennes
förhållande till barnet varit rent instinktivt,
halvt omedvetet, även om det helt uppfyllt
hennes väsen alltsedan hon första gången
misstänkte att det fanns till. Barnets liv i
hennes sköte hade under tiden efter vigseln
skänkt henne en djup såväl fysisk som
själslig tillfredsställelse. Det hade hitintills varit
hennes medvetna tankars bakgrund, funnits
som en vunnen stillhet i ton och stämning,
men nu utgjorde det själva tankarnas
innehåll. När de satt vid spisen om kvällarna
talade hon bara om sitt barn och räknade
dagarna till dess födelse. Ibland blev hon
orolig och började frukta födandets smärta
eller föreställa sig att deras barn skulle födas
ofärdigt. Då kunde inte Jakob på något sätt
trösta henne, men det kunde i stället
änkefrun som bodde vägg i vägg med dem och
själv hade fött sex friska barn till världen.
De var redan fullvuxna och borta från
hemmet, den gamla kvinnan var för
närvarande ensammare än någonsin, och det var
inte utan att det smickrade henne att den unga
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
