- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
361

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Artur Lundkvist: Diario de Gran Canaria

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dl A RIO DE GRAN C A N A R I A

Efter ett dygn av moln och storm kommer
er> strålande morgon med ljusglorior kring
bergen. Och se: Pico de Teide har under
natten höljts med snö och lyser bländvit i
solen. Det är som om en kvinna sov i havet
och denna morgon blottade sitt ofantliga bröst,
mot vilket himlavalvet vilar. Del är vackert
såsom bara det fantastiska är vackert. Av
sådant måste en mytologi kunna födas. Men
var har den då tagit vägen? Om den någonsin
funnits är den för länge sen förskingrad och
sjunken i glömska igen.

Det finns inga sirener i detta hav, inga
gyllne hesperiska trädgårdar på dessa öar.
ingen ungdomskälla bland bergen. Vulkanerna
har slocknat, det forna blonda folket har
försvunnit. Det finns ingen konst eller kultur
kvar ifrån dem, inga tecken och mysterier:
bara mumier i skrumpnade getskinn, skelett
och huvudskallar med hästtandade leenden..
Vad drömde detta folk? Varför har ingen av
deras drömmar förmått överleva?

Gamla töckniga resebeskrivningar
omnämner dessa öar på sitt svävande sätt och kallar
dem "’de lyckliga". Sjöfarande sade sig ha
skådat en väldig pelare mitt i havet som
uppbar himlavalvet. Det fanns en gammal
tradition om "en ö klädd i eld vid världens yttersta
gräns" och dit förlade man det Elysium till
vilket de fallna hjältarnas själar fördes, långt
bortom Herkules’ stöder. Från Afrikas kust
kunde man se röken från öarnas vulkaner:
Juba II, kung av Mauritanien, sände dit sina
skepp för att hämta purpurfärg och ögruppen
blev kallad Purpurien.

Slavjägare hemsökte tidigt de båda
östligaste öarna, vilkas befolkning därigenom
blev krigisk och främlingsfientlig. På de
övriga öarna levde guanchfolket ett relativt
fredligt, pastoralt liv under kungar som själva
deltog i det hedersamma boskapsvaktandet. De
samlades på bergen för att dyrka en osynlig
gud. De antages ha varil ljusa och ovanligt

storvuxna. De levde i grottor med ytterst
trånga öppningar och var säkerligen mycket
smutsiga. Ali jord, ali egendom tillhörde
staten och återgick till staten efter den
till-fällige innehavarens död. Kungarna och
herreklassen stod högt över det vanliga folket,
balsamerades efter döden av prästerna och
begravdes i grottor, utrustade med fiskar,
frukt och mjölkkrukor för "den sista resan,
den längsta resan".

När korstågen var förbi översvämmades
Europa av sysslolöst krigsfolk, som gärna
sökte sig ut på äventyr. Kanarien blev
föremål för ständiga plundringståg, i synnerhet
från spanskt håll, men inbyggarna försvarade
sig energiskt och drev tillbaka inkräktarna
gång på gång. Under hela fjortonhundratalet
höll spanjorerna på med erövringen, blodet
flöt i strömmar, inånga skändligheter begicks,
prästerna drev sitt intrigspel. Dolk och svärd,
våldtäkt och madonna! Så småningom
splittrades öarnas folk inbördes de olika
stammarna och kungasläklerna började bekämpa
varandra; därtill siade guanchprästerna om
förestående undergång och en mystisk
sjukdom härjade förödande ibland dem. Den stora
hopplösheten grep dem och de drog sig in
bland bergen, gömde sig i grottorna för att
dö. Det var en eländig seger för spanjorerna,
det var ju knappast annat än en väldig
gravkammare de intog. De få överlevande
blandade blod med inkräktarna och gav sina
ättlingar en blondhet i arv som ännu inte
utplånats.

Ett försvunnet folk. Dess benknotor vilar
ännu i många grottor som ingen funnit, vilar
under lavaströmmarna och på bottnen av
slocknande kratrar. Men uppe i bergen lever
människor alltjämt i grottor som fordom,
eldar flammar inne i grottorna och slickar
ut ur öppningarna med sotröd rök. Nyflådda
killingar steks över elden och getterna bräker
i getgrottan. Ännu finns det herdar som

361

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0373.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free