Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Bertil Malmberg: Mystiken och poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MYSTIKEN OCH POESIEN
världsglädje uppfyllde drömmaren, för vilken
den gestaltade, inom den åskådliga
verklighetens ram sig utvecklande skönheten
uppenbarar Guds makt. tillhöra samtliga
mystikens människor. Med exempel från helgonens
historia och med åberopande av mystikens
klassiker visar Ruin, att det mystiska anlaget,
utan att förändra sin karaktär, kan vända sig
både utåt och inåt, att hos samma person den
extatiskt färgade fromheten kan få sin prägel
än av passivt gudsnjutande försj unkenhet, än
åter av skapande, mot jordiska mål spejande,
vaken aktivitet. Känslan av gudomens
närvaro, av en påträngande, plötsligt
förnummen gudomlig verklighet, utgör för Ruin den
mystiska upplevelsens kriterium; det har för
honom ingen principiell betydelse, huruvida
den religiositet varur den uppstått är av
intro-eller cirkumspektiv natur, huruvida den åtrår
det bestämningslöst gudomliga eller förbindes
med praktiska syften, åstundar att påverka
livet och har till bakgrund torgets brokiga
köpenskap. Det kan icke nekas, att Ruins mot
Lehmann, Heiler, Lindblom och andra
auktoriteter riktade argumentation för ett utflyttande
av mystikens gränspålar ter sig högeligen
övertygande. Mer tveksam ställer man sig, när han
söker avgränsa sitt föremål mot vissa mindre
tilltalande gestaltningar, vilka, enligt hans
åsikt, med orätt tillägnat sig mystikens namn:
ty det är obestridligt, att verklig mystik kan
gömma sig även under tvivelaktiga former, att
allsköns vidskepelse och mystifikation kunna
rymma andliga fenomen, som tillhöra den
äkta, sannskyldiga mystikens morfologi. Här
förefaller det, som skulle Ruin till den grad
stötas tillbaka av vissa yttre förfaranden, av
en motbjudande teknik, att han dömer med
alltför stor hastighet och förväxlar med
varandra åtbörd och väsen, klädnad och realitet.
Den oerhört stegrade känslan av gudomens
närvaro utgör alltså den religiösa mystikens
egentliga innehåll. Men samma känsla av
intensiv närvaro, förnimmelsen, att något
rinner upp ur det omedvetna eller med
visionär plötslighet faller in genom medvetandets
fönster, utmärker också den poetiska
upplevelsen, även när denna saknar varje
anknytning till religiösa sinnebilder. Hit kan man
följa Ruin. Man kan också delvis biträda
hans åsikter, när han söker och menar sig
finna påtagliga analogier mellan mystikens
olika stadier och den estetiska konceptionens
skilda former och reaktionssätt. Han har här
många skarpsinniga anmärkningar, många
fina reflexioner, och den magistrala
beläsenhet som han ådagalägger gör, att man bakom
detta, rent litterärt sett, kanske något hastigt
hopkomna verk förnimmer ett mångårigt
intensivt studium.
Felet med Ruins undersökning synes
emellertid vara, att han driver sin tes med alltför
stor ensidighet och vida överskattar sina
iakttagelsers bärkraft och räckvidd. Eftersom
diktandet till sitt innersta väsen är en mysteriös
företeelse, är det ej förvånansvärt, att det
råder vissa likheter mellan poesiens och den
religiöst orienterade mystikens psykologiska
struktur. Men att, som Ruin gör, pressa dessa
likheter över deras förmåga måste med
nödvändighet leda till allvarliga konsekvenser.
Det förefaller som såge han endast likheterna
men förbisåge de avgrunder vilka åtskilja
fromheten och poesien. Ruin synes mena, att
diktaren och mystikern (bortom alla dogmer,
konfessioner och sinnebilder) mötas i samma
väsentliga upplevelse, att obetingad
hängivenhet föreställer ett för dem bägge gemensamt
psykologiskt grundfaktum. Men så är det icke.
Den religiöse mystikerns situation är entydig,
diktarens är tvetydig och dubbel. Vore han
ingenting annat än gudomens eller naturens
eller livets eller de inre rösternas fromma,
hörsamma instrument, skulle han visserligen
icke kunna undgå tider av ödsligt svårmod,
påminnande om de skeden av depression som
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
