Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Roman om en son - Johannes Edfelt: En symbolisk roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
komma en anordning, som tvingade katoden
att hålla sig i sitt ursprungliga skick, måste
han vinna full visshet. Och han konstruerade
en liten primitiv apparat, där ett cylindriskt
stycke magnesium hölls roterande i
elektrolyten med hjälp av en liten motor, som han
skaffat sig för en av sina femtiolappar.
Friktionen mot vätskan skulle hålla katodytan
ren." Etc., etc.
Till sådant kan man endast foga den
anmärkningen, att det säkerligen är distinkt
och definitivt, men att författarens optimism
beträffande läsarens kunskaper i elektrokemi
är nästan alltför storartad.
Större intresse har emellertid den
psykologiska analys, som är denna romans a och o,
och det är med glädje man konstaterar, att
författaren är en lika solid psykolog, som han
antagligen är en solid kemist.
"En son" är en roman om ärftlighet och
livsupprepning. Gerhard Melcher,
huvudpersonen, tidigt utvecklad i ett olyckligt
äktenskaps laddade atmosfär, är en neurotiker med
utpräglad livsskräck, infantil i vissa
avseenden, desillusionerad och grubbelsjuk, ständigt
benägen att återföra sin läggning på arvet
från föräldrarna. Bokens i anmälarens ögon
utan jämförelse intressantaste parti handlar
inte om sonen utan fastmer om fadern, Albert
Melcher, en pregnant utmejslad gestalt, kyligt
ironiskt skildrad, men till sist avväpnande och
rörande i ali sin mänskliga svaghet och
futtighet. Han må vara sangvinisk och lätt duperad,
kokett och förljugen: i grund och botten är
han endast ett stort barn. Det är en gestalt,
som företer åtskilliga som typiskt svenska
ansedda drag, och dock är han
allmänmänsklig. Han älskar Nöjet men inte
Ansträngningen, heter det. Denne galante merkuriison,
som på samma gång är något av en
zigenarnatur, är i grund och botten inte hård,
beräknande och elak: han är bara så fruktansvärt
tanklös och släpphänt. Denna sangviniska
tanklöshet präglar i första hand hans förhållande
till sina affärsföretag; den stämplar i viss
mån också hans ställning till hustrun,
häradsdomarens dotter, Kristina, som av slitningar
och påfrestningar slutligen drives till
alkoholism. Berättelsen om Albert Melchers sista
försök att komma på grön kvist igen genom
startandet av A.-B. Brusgranaten Limona är
festlig i ali sin tragikomiska stil. Det är en
pikaresk novell, och som sådan är den helt
förträfflig.
Faderns uppfinnarmani går igen hos den
disharmoniske sonen, men här tuktad av
vetenskaplig skolning. Assistent hos en professor
vid ett laboratorium, sysselsatt med något
slags reaktionskinetiska undersökningar, vid
vilka författaren fördröjer sig, förbereder
Gerhard Melchers en avhandling om något så
svindlande som nickelhydrider. Hans kynne är
frostbitet; också hans upplevelse àv kärleken
är präglad av hans allmänna misantropi. I ett
ögonblick då det skulle krävts mänsklighet
och värme förskjuter han den kvinna, till vars
barn hans faderskap är ovedersägligt. Sina
vetenskapliga rön och upptäckter finner han
utnyttjade av sin förman, och då han
opponerar mot en så skrupelfri uppfattning av den
vetenskapliga prioriteten, erhåller han avsked
på grått papper. Det hela slutar, en smula
dunkelt, för huvudpersonens vidkommande
i ett självmord, av honom själv uppfattat som
ett patetiskt försoningsoffer.
Det är, som man ser, ett tungt och dystert
tema, utvecklat med en omständlig naturalism,
som är allt utom insmickrande. På skolad
analys och diagnostisk skicklighet lider denna
roman ingen brist. Den tunga och åskdigra
atmosfären är lika vederhäftigt återgiven som
någonsin i någon åttiotalsroman. Karaktärer
och skeenden bli ingen gång föremål för
psykologiska fadäser. Man kan inte beskylla
detta verk för någon av de svagheter, som
sedvanligen uppenbara sig i debutarbeten
— om icke en av anmälaren påtalad alltför
långt driven kärlek till detalj anhopning —
och man har anledning att hälsa denne
författare välkommen i de svenska berättarnas led.
Johannes Edfelt
En symbolistisk roman
BORIS A. PILNJAK: Volga rinner mot
Kaspiska havet. Översättning av Daniel
Dolgov och Karin Jöclal.
Bonniers. 5: 25.
Är Moskva en hamnstad? Den som läser
Boris Pilnjaks nyligen till utmärkt svenska
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
