Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1936 - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
RECENSIONER
känner sedan många år Frankrike som ytterst
få utlänningar, har en skarp och fin blick för
nyanser och är en elegant stilist. När därtill
kommer att han älskar Frankrike — vilket
man bör göra om man skriver därom — och
att han tidigare i andra arbeten penetrerat en
rad moderna politiska, ekonomiska och
andliga problem, så förstår man att knappast
någon svensk kunde vara bättre skickad än
Löwegren att ge den intresserade svenska
allmänheten en vägledning i det moderna
Frankrikes modernaste historia.
Ty i trots av titeln är det detta som
Löwegren i främsta rummet ger. Vad han skrivit
är helt enkelt Frankrikes historia sedan 1875.
Från Raymond Poincarés första politiska
framträdande på 1890-talet har han — efter
en liten skiss om den blivande statsmannens
ungdomsår — grupperat denna skildring, så
långt det låter sig göra, kring Poincaré som
centralfigur. Men det stora historiska
sammanhanget skjutes aldrig åt sidan.
Författaren hyser beundran för Poincaré,
som han uppenbarligen icke anser tillräckligt
uppskattad av samtiden. Ändå gör han fullt
klart för sig, att den lugnt metodiske
advokaten-statsmannen från Lothringen icke var
ett geni som Clemenceau och — i viss mån —
Briand. Hans styrka låg i karaktärens fasthet,
i uppsåtets klarhet och patriotiska
osjälviskhet, i arbetsförmåga, seghet och uthållighet
samt i en ovanlig förmåga att genomarbeta
och behärska de uppgifter han åtog sig. En
solid, men icke en fascinerande personlighet.
En stark man, en fast man — men icke en
man med den högsta överblicken.
Vad man i någon mån saknar i Löwegrens
bok är ett kritiskt ståndpunktstagande till den
mest omstridda delen av Poincarés under alla
omständigheter utomordentligt betydelsefulla
insats i Frankrikes historia, nämligen hans
utrikespolitik 1922—24. Kritiken har gått ut
på att Ruhrockupationens man mera var
Frankrikes advokat än dess ledare, mera en
exekutor av pappersrättigheter än en bärare
av folkets varaktiga livsintressen. Löwegren
nöjer sig emellertid med att tolka denna
politik och dess syften, inställa den i dess
bakgrund och sammanhang. Detta är mycket
välbehövligt — men läsaren skulle gärna
önskat något mera: en framställning av denna
politiks verkningar även ur europeisk
synpunkt och ett klargörande av att denna
synpunkt dock till sist måste sammanfalla även
med den välförstådda franska
intressesynpunkten. Ty skadeståndsfrågan var dock icke
främst varken ett moraliskt eller ett juridiskt
problem.
Men måhända skulle arbetet med en dylik
vidgad synpunkt svällt ut utanför den givna
ramen. Något olympiskt domslut om
1920-talets statsmän lär dessutom ännu ingen utan
förhävelse kunna avkunna. Och långt
värdigare än de hysteriska pro- och
kontra-inläggen i debatten är då en lugn och av
sympatiserande förståelse präglad tolkning sådan
den Löwegren här givit. I Sverige behövs
den alldeles särskilt väl. Det kan tilläggas att
den vimlar av intelligenta sidobelysningar på
hela det moderna Frankrikes tillvaro. Den är
minst av allt politisk i inskränkt bemärkelse.
Och den är underhållande. Författarens något
franskt påverkade stil har brutits genom ett
svenskt temperament på ètt för läsaren mycket
fängslande sätt.
Ett verkligt mästerstycke är enligt min
mening inledningskapitlet "Frankrikes
historiska traditioner" — ett lysande prov på
kunskaps- och idérik essaykonst. Rütger Essén
Europeisk orient
SVEN AURÉN: Europeisk orient. Natur och
Kultur. 7: 75.
ÅKE CLAESSON: Makedoniska flöjten.
Fahlcrantz & Co. 4: 50.
Sven Aurén har tydligen blivit balkanbiten.
Häromåret gav han ut en bok om det nya
Turkiet. Nu kommer han igen med en bok om
Albanien. Båda böckerna är bra, den senare
är bäst. Det är journalistik av hög klass,
verkligt gott reportage.
I Håkan Mörnes till julen utkomna bok
"Vackra, vilda Balkan!" fanns några utmärkta
kapitel om vandringar i Albanien. Aptiten blev
väckt, man ville ha mer. Här får man mer.
Aurén har gått in för att göra en omsorgsfull
kartläggning av landet och folket. Han anser
att det behövs, och det har han rätt i. Alba-
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
