Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THOMAS MANN
varit mig förtroget, men nu klätt i den exakta
naturvetenskapens tanke och språk.
Jag ber er, mina damer och herrar, låt mig
fortsätta ännu en smula i denna
autobio-grafiska stil och tag inte illa upp, om jag
i stället för att tala om Freud till synes talar
om mig själv! Att tala om honom tilltror jag
mig knappast. Vad nytt kunde jag hoppas ha
att säga världen om honom? Jag talar till
hans ära, även och just när jag talar om mig
själv och berättar hur djupt och säreget
förberedd på de från Freud kommande
insikterna jag var genom genomgripande
bildningsintryck i min ungdom. Mer än en gång, i
erinringar och bekännelser, har jag berättat om
den skakande, i märkvärdig blandning på
samma gång berusande och uppfostrande
upplevelse, som bekantskapen med Arthur
Schopenhauers filosofi betydde för den yngling,
som i sin roman om Buddenbrooks rest honom
ett minnesmärke. Det oförskräckta mod till
sanning, som utgör den analytiska
psykologiens sedlighet, hade jag först påträffat* i
denna pessimistiska metafysik, som redan var
så starkt naturvetenskapligt rustad. Den lärde
i dunkel revolution mot årtusendens tro, att
driften har väldet över ande och förnuft, den
betraktade viljan som kärna och väsensgrund
hos världen, hos människan likaväl som hos
den övriga skapelsen, men intellektet däremot
som sekundärt och accidentellt, som viljans
tjänare och dess svaga låga. Och detta gjorde
den inte av äntihuman elakhet, som utgör det
låga motivet hos de andefientliga lärorna av
i dag, utan av sträng sanningskärlek tillhörig
ett århundrade då man bekämpade idealismen
av ren idealism. Det var så sanningskärt, detta
adertonhundratal, att det genom Ibsen rentav
ville erkänna lögnen, "livslögnen", som
oumbärlig — och man ser nogsamt: det är stor
skillnad på att på andens vägnar, av smärtsam
pessimism och bitter ironi, bejaka lögnen —
och att göra det av hat mot anden och san-
ningen. I dag står denna skillnad inte tydlig
för envar.
Nu är det omedvetnas psykolog, Freud, en
äkta son av Schopenhauers och Ibsens
århundrade, ur vars mitt han kom. Hur närbesläktad
är inte hans revolution, både till sitt innehåll
och till sitt moraliska sinnelag, med
Schopenhauers! Hans upptäckt av den enorma roll,
som det omedvetna, "detet", spelar i
människans själsliv, hade och har för den
klassiska psykologien, som likställer medvetande
med själsliv, samma anstötlighet som
Schopenhauers viljelära ägde inför ali filosofisk
förnufts- och andlighetsortodoxi. Sannerligen, den
som hållit av "Världen som vilja och
föreställning" är hemma hos sig i den beundransvärda
avhandling, som hör till Freuds Neue
Vor-lesungen zur Einführung in die Psychoanalyse
och heter "Die Zerlegung der psychischen
Persönlichkeit". Där beskrivs det omedvetnas
själsregion, "detet", med ord som likaväl
Schopenhauer, med samma skärpa och
samtidigt med samma accent av intellektuellt och
medicinskt-kyligt intresse, hade kunnat använda
om sitt viljans mörka rike. Detets område,
säger han, "är vår personlighets dunkla,
otillgängliga del; det lilla vi veta därom ha vi
erfarit genom studiet av drömarbetet och det
neurotiska symtomets bildning". Han skildrar
det som ett kaos, en sjudande upprörd kittel.
Detet, menar han, står ytterst så att säga öppet
åt det kroppsliga hållet, mottar där i sig
driftbehoven och förlänar dem deras psykiska
uttryck — i vilket substrat veta vi ej. Från
drifterna fylls det med energi; men det har
ingen organisation och uppbringar ingen
helhetsvilja utan strävar endast atlt skaffa
driftbehoven deras tillfredsställelse inom
lustprincipens ram. Där gälla inga logiska tankelagar,
framför allt inte motsatslagen. "Motsatta
böjelser bestå sida vid sida, utan att upphäva
varann eller skiljas åt; på sin höjd kunna de,
under trycket av det ekonomiska tvång som
416
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
