Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Thomas Mann: Freud och framtiden. Översättning av Pehr Henrik Törngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREUD OCH FRAMTIDEN
past att anse den för vetenskap. Han förebrår
den att den menar sig kunna prestera en
felfri, sammanhängande världsbild, överskattar
logiska tankeoperationers kunskapsvärde,
närmast tror på intuitionen som kunskapskälla
och rentav hängiver sig åt animistiska böjelser
genom att den tror på ordmagi och på
tänkandets makt att påverka verkligheten. Men skulle
det verkligen innebära någon filosofiens sj
älv-överskattning? Har världen någonsin
förändrats av någonting annat än tanken och dess
magiske bärare ordet? Jag tror, att filosofien
faktiskt är överställd och överordnad
naturvetenskaperna och att ali världens metodik
och exakthet står i tjänst hos dess intuitioner,
dess kulturhistoriska vilja. Ytterst är det alltid
en fråga om ett Vilket skulle bevisas.
Vetenskapens förutsättningslöshet är ett moraliskt
faktum eller borde vara det. Andligen sett är
den förmodligen vad Freud kallar en illusion.
För att ställa saken på sin spets kunde man
säga, att vetenskapen aldrig gjort en upptäckt,
till vilken den inte först auktoriserats och
visats väg av filosofien.
Detta i förbigående. Låt oss lämpligen dröja
ännu ett ögonblick vid den tanke vi hämtade
från Jung, vilken ju med förkärlek — och
så även i sagda företal — begagnar analytiska
resultat till att söka slå en brygga av
förståelse mellan västerländskt tänkande och
österländsk esoterik. Ingen har skarpare än
han formulerat den schopenhauer-freudska
insikten, att "alla givna tings givare bor i oss
själva — en sanning, som trots ali evidens
i stort som i smått aldrig inses, hur
nödvändigt, ja, oumbärligt det än alltför ofta kunde
vara att inse den". En stor och offerrik
omvändelse, menar han, skulle krävas för att se
hur världen "ger sig" ur själens väsen; ty
människan värjer sig enligt sin animaliska
natur mot att uppfatta sig själv som sina
upplevelsers upphovsman. Det är sant, att
Österlandet av ålder visat sig starkare än Väster-
landet i övervinnandet av det animaliska, och
vi behöva därför inte förvånas när vi höra
att enligt dess visdom också gudarna räknas
till de "givna ting" som härstamma ur själen
och äro ett med den — människosjälens
skinande sken. Detta vetande, som man enligt
dödsboken ger den döde med på hans färd,
är för den västerländska anden en paradox,
som strider mot dess logik; ty denna skiljer
mellan subjekt och objekt och spjärnar emot
att betrakta det senare som en del av det förra
eller låta det växa fram därur. Visserligen
kände den europeiska mystiken till dylika
infall, och Angelus Silesius har sagt:
Jag vet: vid liv kan Gud ej utan mig förbliva;
dör jag, si måste ban sin ande strax uppgiva.
Men i det stora hela skulle en psykologisk
uppfattning av Gud, idén om en gudom, som
inte vore realt given som absolut realitet utan
ett med själen och bunden till denna, vara
oförenlig med västerländsk religiositet: den
skulle få sätta till Gud själv på köpet. Och
ändå betyder religiositet just bundenhet, och
i Genesis talas om ett "förbund" mellan gud
och människa, ett förbund vars psykologi jag
sökt ge i den mytiska romanen "Josef och
hans bröder". Ja, låt mig här komma att tala
om detta mitt eget verk — kanske har det rätt
att nämnas i detta festliga ögonblick av möte
mellan diktande litteratur och psykoanalysens
sfär. Märkvärdigt nog — märkvärdigt kanske
inte bara för mig —, att där just härskar
denna psykologiska teologi som den lärde
tillskriver Österlandets invigde: denne Abram
är i viss mån Guds fader. Han har skådat
honom och tänkt fram honom; de mäktiga
egenskaper han tillskriver honom äro väl Guds
ursprungliga egendom, Abram är inte deras
upphovsman, men i viss mening är han det
ändå, eftersom han ser dem och förverkligar
dem i sin tanke. Guds väldiga egenskaper
— och därmed Gud själv — äro visser-
419
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
