Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Harry Martinson: Brottstycken - Dödens visshet för alla - Heroisternas ordkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
I min egen otillräcklighet känner jag
historiens otillräcklighet, dess eviga framåtblindhet
och dess självljugande efteråt-anpassning, dess
med jämna mellanrum återkommande
självupprättelse, då den metodiskt använder lögnen
för att få världsytor och tidsytor att lysa till
alla sina dyrkares självbehag. Varje gång
historien "försämras" genom att grundligt
avslöjas av de obevekliga bland forskarna
känner jag en glädje så djup och stor att den
är värd millioner. Jag behöver inte ha läst
tiotusendelen av alla handböcker om hur man
bör dyrka och tro historien för att ha en
sådan inställning. Det räcker med vissheten
om dödens lika närhet till alla.
Den förskönande delen av
historieskrivningen handlar om bisaker, om förödande
bisaker som upphöjts till herraväldeläror, och
består av försök till gudaskrivning och
gudabetyg åt vissa utvalda partier av Tider, varvid
den egna tiden självfallet sporras till blod
genom att ständigt nämnas sekunda.
Självfallenhetens tysta lag tillåtes inte existera på
denna den heroistiska historiens blad; nej, där
måste nödvändigtvis allt värdefullt vara gjort
av heroer och gudar, idealister eller extatiker,
järnkanslerer eller alexandrar. Det är komiskt
eller tragiskt att ibland höra reaktionära
historiker hålla föredrag. Den alexanderröst de
själv lagt sig till med är så tragikomisk. Man
tycker synd om dem och skäms smått å deras
vägnar där man sitter i bänken. Kanske sviktar
man ibland och känner att man vet så litet.
Men snart händer det att övertygelsen om
dödens lika närhet till allt stiger upp i ens
själ som det enda möjliga själv försvaret, den
enda möjliga självbehärskningen. Detta
hindrar en från att falla i gråt inför mängden.
Man vet att folk älska myter som
tillfredsställa självbehaget. Sådana myter kan man
leva på ett tjogtal år, om man har livets
nödtorft. Under sådana på myter vilande
perioder förbereder man konstlade försök
att göra historia, arbetar sig upp ur det
"sekunda", skapar efter mytens dunkla linjer
och producerar med svärdet. Hur hör man
inte under sådana tider det underliga ropet:
"Vi gör historia! Vi skapar historia!" Som
om livet vore en lerpotta, som om inte det
väsentliga i historien vore en passadiskt
böljande befruktningsakt ur organiska nilar, till
sina väsen tysta och oåtkomliga för de
heroistiska notariaten, vilkas medlemmar likt
Nar-kissos endast älska att spegla sig själv i
historien, förlåtande den heroistiska historiens
grundfel och därmed sig själv.
Jag ser detta i dess helhet. Jag låter inte
detaljerna förvilla mig. Jag känner ej en
millionpart av detaljerna. Men
exempelsamlingarna ha ingen rätt att förtrycka historien,
ty allas vårt öde Döden är alletida och envars
nära lott. Vad som i historiens dimmor finnes
av förvirring eller sanning kan ej skapa någon
dödsrätt eller ge de heroistiska gestalterna
någon förhandsrätt till hädanfärdernas regi
i dödens gränsland.
HEROISTERNASORDKONST
Det dunkeltydiga ordet, den för känslan
lättfattliga frasen är, liksom förr i historien,
stadfäst av vår tids heroistiska rörelser. Så
blir det tomma slag i luften att bemöta
heroisten med klarhet, ty trogen sin dogm är
han redan på förhand inställd på att avfärda
alla klarhetskrav.
Heroistens förhandling med motståndaren
grundar sig ej på klarhetskravet men på
handlingskänslan som får sitt stöd i den heroistiska
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
