Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Harry Martinson: Brottstycken - Heroisternas ordkonst - Det personliga modet - Fridsrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROTTSTYCKEN
dogmen, och han viker ej. Hans ära är inte
att komma till klarhet, hans ära är att inte
vika. Den uppgift som dogmen och tesen
avdelat åt honom är att vara mur.
De avvikande variationer av känsla och
tanke som han själv inom sig kan bära döljer
han sorgfälligt under en kåpa. Men stundom
yttrar han sig också med många och sköna
ord. Då strömmar ur hans mun en
dunkel-ty dig vältalighet, uppblandad med
spjutspetsar och satser av romersk resning. Han är
ofta ståtlig och ofta en djupt ärlig man, men
i ali sin tragiska ståtlighet, ärlighet och
vältalighet är han muren.
DET PERSONLIGA MODET
Heroisterna ha tagit som sitt det personliga
modet. Detta är kanske deras största etiska
brott, ty det innebär en perspektivstöld från
historien. För att gardera sig på denna i alla
tider lika naket ömma punkt anvisa de
fridsrum för de svaga (läs de tusen sagorna om
riddaren och jungfrun); och sedan
perspektivstölden på detta sätt "rättfärdigats" bygga de
på sin stulna ensamrätt- (ensamrätten till det
personliga modets ära) sin maktfullkomlighet.
Så beslöjas under historiens lopp de
naknaste djurstrider. Det andliga livet, och den
del av fantasilivet som i historien tillåtes vara
officiellt, drages till sin överväldigande
huvudpart över till en beslöjningstjänst och en
slavtjänst åt det hela historien genomgående
heroistiska hyckleriet.
Om vi bekvämade oss till den ringaste
eftertanke skulle den perspektivstöld som
heroisterna här gjort från historien och livet
framstå klar. Därtill behövas inga öyerväldigande
luntor. Klarhetskravet visar själv vägen. Och
den vägen visar hän mot modet att våga accep-
tera fredens "oduglighet" framför en krigiskt
orienterad "duglighet". Och om en sådan
formulering av hänvisningen förefaller oss
verklighetsfrämmande, så beror det på de
perspektivstölder som de heroistiska
tänkesätten praktiserat gentemot historiens
fredsgrunder. Det kan ju dock tänkas alt vi på
denna punkt älska att sova- över. Mycket tyder
därpå. Men då ska vi komma ihåg en sak, en
enda sak: att aldrig mer beklaga oss över
pan-demoniet, hur detta än må bli och hur vi än
må uppfatta livet och döden, om vetenskapligt,
religiöst, magiskt eller djuriskt, aldrig mer
klaga över följdernas inferno, emedan vi sovit
över orsakerna. Jag är rädd att det löftet vågar
ingen ge, det ansvaret vågar ingen påta sig.
Det är tänkesättens elddon som gnidande
och gnidande till slut tända världsbrand.
En dag ska vi finna oss rusande omkring
i elden. Som brandsoldater eller
mordbrännare? Ja, det var just den saken vi sov över.
I ali min otillräcklighet ser jag detta
skrämmande klart.
FRIDSRUM
Den fanatiska skärpa som genomgår
världsalltet och som vart vi än blicka skär oss
i ögonen ur dödsvissheternas processer (livs-
kampen i alla dess former, kampen mot döden
i alla dess former), vem har rätt att göra den
skärpan till sin? Vem har rätt att påstå sig
429
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
