Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Ivar Lo-Johansson: Tre berättelser - Negern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE BERÄTTELSER
fanns anställd en neger. Hedda beslöt sig att
över en söndag föra negern hem. Frossande
i tanken på vilket uppseende hon skulle
åstadkomma med detta, kunde hon inte sova på en
hel natt.
Hon skrev långt i förväg: "Det är inte
omöjligt, att jag kommer hem en vacker dag
och då har en nära manlig bekant med mig,
men ni får inte bli överraskade, för det att
han inte är svensk. Sverige är ett litet land,
och det finns andra än svenskar, som man
träffar här i Stockholm."
Försiktigt började Hedda att närma sig
negern. Hon lade an på honom, krusade för
honom, utförde en del av hans arbete, som var
att borsta skorna på hotellet — utan att han
utförde något av hennes arbete i stället. Negern
var egentligen inte så märkvärdig. Han var
svart, men detta var ju inte något besynnerligt
för en neger. Det var däremot tillräckligt för
Hedda, som blott ämnade använda sig av hans
exotiska utseende. Han talade dålig svenska.
Även detta blev till en fördel, emedan hon då
hemma kunde låta framskymta, att de
sinsemellan talade något annat språk. Snart nog
såg det ut, som om Hedda skulle vinna sitt
mål.
Men när negern märkte hur det var fatt,
ställde han allt större krav, och till slut
begärde han att få göra som han ville med
henne. Också detta tillät nu Hedda. Hon hade
strängt taget hela tiden räknat med det. Arbeta
på hotell var att bädda andras sängar, men
det var också att kliva upp i sängarna, ifall
någon av gästerna önskade det. Ett hotell är
en plats, där en gäst får det han ringer efter,
och för en fattig flicka är alla män herrar där.
Och nu skrev Hedda hem: "Jag tar kanske
min fästman med mig en vacker dag, och ni
bör inte bli förvånade, för det att han inte är
svensk som alla ni andra, för det finns
människor, som inte är svenskar, men som är bra
människor för det. Vänligen, er dotter Hedda."
— Jesses, sade modern och slog ihop
händerna över brevet, nu ska ni få se att hon
kommer draendes med en dalmas!
En solig dag i högsommaren, då spänningen
stegrats till ytterlighet på bägge håll, gjorde
Hedda sin resa. Negern hade lyckats få fritt
samtidigt och satt nu bredvid henne på
hemtåget. Han var helt liten, hade en smårutig
kostym, svartblanka händer och bruna, som
det tycktes alldeles för långa skor, men han
hade så alltid. Hela vägen satt han tyst och
såg genom kupéfönstret ut på Sörmlands land.
Han var en drömmande neger.
Hedda blev förlägen, då de kom till
hemstationen. Där var mycket folk nere och
tittade. De skyndade sig hem, där hon förde in
sitt sällskap i statarlängan och presenterade
negern för föräldrarna.
— Det här är mister . .. Det här är far och
mor, enkelt statfolk . ..
Föräldrarna betedde sig helt olika mot vad
hon tänkt sig. I förväg hade de suttit
uppskruvade av nyfikenhet och undran. Fadern
reagerade nu nästan med skräck. Det tog en
lång stund, innan han kom sig för att sträcka
fram en hand och fatta ytterst försiktigt i den
svarta labben. Modern blev rasande. Hon förde
dottern åt sidan och frågade högt:
— Vem är det du tagit med dig? Är han
utklädd, eller vad är det med honom?
— Det är — det är min bekanting . . . Jag
skrev ju . .. sade Hedda osäkert.
— Vad är det för sorts folk du kommer
draende med? Och på det sättet har ni farit
hela vägen . . .
Hedda försökte förklara så gott det gick,
fast negern lyssnade. Men modern ville inte
höra på det örat. Hon fortsatte att klandra
högt, trots att den främmande hörde på. I
motsats till fadern hade hon kvinnans självklara
rätt att förakta det, som hon inte tyckte sig
kunna älska. Hon blev också alltmera upp-
29. — B. L. M. 1936.
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
