Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Ivar Lo-Johansson: Tre berättelser - Negern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
bragt. Hon fortsatte att hetsa upp sig, till dess
hon fick gråten i halsen.
Hedda kastade ett ursäktande öga på sitt
sällskap.
— Han är så, han är från de svartas
världsdel, men han är en fin man i alla fall,
försökte hon medla med hänsyn till att
föräldrarna aldrig förr sett en neger.
Negern satt hela tiden och skruvade sig på
en gul köksstol. Han hade alltid varit van att
tjäna, och han tjänade även nu. Det såg ut
som om han väntade sig ettdera en örfil eller
en femtioöring som belöning. Statarna var
vana vid slaveri, men med denne neger var
det än värre. Och det såg ut som om han nu
väntat att snart få sin femtioöring.
— Är det skick och fason att skämma ut
oss, hederliga människor, på det här sättet?
fortsatte modern envist. Vad ska folk säga om
det? ...
Och när hon slutligen hunnit sätta sig in i,
att hon inte var föremål för något skämt och
att det inte var en utklädd person hon hade
framför sig, så sade hon likväl beklagande:
— Så synd om dom, som föds på det sättet.
Tänk, så synd! Hon såg i smyg bort på de
halvvita handflatorna och på fingrarna utan
månar, på det svartkrulliga håret, och negern
märkte mer än väl, hur han blivit mottagen,
men han försökte inte bättra på det.
När man äntligen skulle äta, blev också
detta en pinsam scen. Fadern satt hela tiden
och såg ned i tallriken. Han kunde inte
utbyta någon väsentlig tanke med den
främmande. Dottern försökte prata, men fadern
irriterade henne med sina eviga "mådä" eller
"’jasså".
— Mådä, jasså, sade han oavbrutet.
Modern ställde tyst men med mångtydiga
blickar fram maten. Negern satt och såg rakt
framför sig med svårmodiga ögon. Ett par
gånger granskade han väggen, som för att se
efter, ifall det ändå inte hängde något musik-
instrument där. Det skulle väl troligen ha
gjort det i varje halmhydda i hans
hemland ... Där fanns inget. Då såg han ut
genom fönstret på det vindkammade
sörmländska landskapet, där det krusades i säden.
Och till sist tog han fram en stor cigarr och
rökte på den. Hedda ångrade för länge sedan
sitt tilltag.
Efter middagen förde Hedda sitt sällskap
ut. De smög sig över backarna förbi de
sensationshungriga barnen, förbi fönstren med
spejande ögon, och de lyckades komma utåt
dungarna och fälten. Runtomkring dem stod
klövern i full blomning. När de kom till ett
klöverfält, tycktes negern inte ha förstånd nog
att väja, eller han brydde sig inte om det,
alltnog han kiev rätt in i klövern. Hedda
kunde inte låta bli att le, när hon fick se
negern gå omkring där i blommande
bond-klöver. Men efteråt satte han sig att se efter,
om han förstört de bruna skorna.
Hedda tog en blåklocka i sin hand. Hon
satte sig bredvid negern. Men hur de satt, så
blev negern orolig, och till slut ville han ha
henne. Hedda vrenskades, men till slut gav
hon efter på villkor, att han inte skulle ställa
till skandal. Hon sade sig som sanningen var:
"Att arbeta på hotell är att bädda andras
sängar. Och om någon ringer och begär, att
man skall göra det. . . Men det här är inget
hotell!"
— Vad skulle jag då här att göra? frågade
negern. Då gav Hedda efter.
När det begynte skymma på och hon
började frysa i sin tunna klänning, återvände de
till hemmet.
Strax före avresan tog modern Hedda
avsides och sade följande till henne:
— Älskade barn . . . Jag ämnade fråga dig,
om det är något mellan dig och — och honom
där . . . Jag ber dig en gång för alla och för
allt mitt liv . . . Tänk på oss och på hela vår
släkt . . . Om det skulle bli något närmare
438
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
