Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Artur Lundkvist: Bergvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
genomsyrat av vin. Men han har bättre vin på
flaskor: de står som en klunga övergivna,
dammhölj da käglor på en hylla. Vi försöker
en flaska manzanilla; vinet glöder mörkt
innanför det dammiga butelj glaset, det sprider
ett dunkelt rubinljus över handen när man
lyfter det fyllda glaset. Alla betraktar oss när
vi dricker, det är som om de drack med oss,
som om vi drack även för dem. Sedan fyller
vi fickorna med apelsiner och vandrar vidare.
I Artenara finns intet som håller oss kvar.
Det är en öppen, gles by utan några gömslen
för det underbara eller det förfärliga.
Ade-lante, adelante!
Vi har satt oss för att uppnå Tejeda före
kvällen; det bör vara endast ett par timmars
vandring dit. Solen blickar ännu vänligt från
himlen, aningen om natten har ännu inte
gripit naturen, ännu inte brett sin melankoli
över landskapet. Vi hör ljudet av hästhovar
mot stenarna; några ryttare kommer bakom
oss, de ropar högljutt åt varandra och brister
stundom ut i sång. De vinner hastigt på oss,
hästarna klättrar vant bland stenblocken,
männen sitter lösa i sadlarna och slingrar ledigt,
om det nu är för balansens skull eller för
att de är druckna. Vi träder åt sidan och sätter
oss på en klippkant medan de rider förbi.
De ropar åt oss och fäktar med armarna. Det
är fiesta, karnevalen har börjat, de är på väg
till Tejeda för att fira kvällen. Karnevalen
varar för resten många dagar, de hinner rida
runt bland bergen och hålla fiesta på många
platser.
Plötsligt ligger Tejeda framför oss, nere i
en lysande grön dal, som måtte vara den evigt
gröna dalen, the evergreen valley. Byn tycks
helt nära, nästan inom räckhåll, men husen är
inte större än tändsticksaskar. Stigen slingrar
i oräkneliga bukter utmed bergsluttningarna,
vi vandrar och vandrar, hela tiden med Tejeda
framför ögonen men dock gäckande
ouppnåeligt. Vinden tilltar i styrka, viner ilsket kring
klipphörnen, sliter i buskarna, som virvlar
runt som besatta och piskar marken så
blommorna ryker.
Nu ligger byn där klar som en tavla, med
alla konturer, alla skuggor, alla färger noga
utarbetade. Solen går strax ner. Vi finner lä
vid en ginstbevuxen kulle och vilar där en
stund medan solen sjunker bortom bergen.
Med ens ligger hela dalen uppfylld av
guldstoft. Kring den sjunkande solen flyter bergen
ut i purpurrött, som om de höll på att smälta
och förtäras. Men det är hastigt förbi, bergen
återtar sin fasta konsistens, reser sig mörka
och väldiga runtom. Ett moln kommer
släpande över bergkanten, vältande och bolmande
likt en rök som slår ner över krönet av en
mur. Några svarta fåglar flyr upp i rymdens
klarhet, som om de där hade sitt nattliga bo,
sitt himmelska näste.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
