Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Rutger Essén: Aristokrati och societet i Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOKRATI OCH SOCIETET I EUROPA
beslagna värj sticka, som ännu ingår i våra
dagars hov- och diplomatuniformer.
Vad har Västerlandets ärftliga aristokrati
varit och betytt under detta sitt kretslopp?
Och var på kurvan befinner den sig nu?
Det är ej min avsikt att här ånyo upptaga
den gamla striden, som går igen i alla länder,
om aristokratiens verkliga insats och betydelse
i Västerlandets historia. Att den varit stor lär
i varje fall ingen kunna förneka. Jag skall
ej heller gå in på det historiefilosofiska
problemet om arten av samhällsfunktionens
förhållande till ideologien — ej heller på frågan
med vad rätt den ärftliga aristokratien, som
alltid varit och delvis ännu är ett stånd,
tidvis även kunnat benämnas en klass.
(Beträffande dessa och närbesläktade
begreppsspörsmål tillåter jag mig att hänvisa till Pontus
Fahlbecks både spirituella och djupgående
undersökning i "Stånd och klasser", 1892.)
Men däremot är det för mitt ämne nödvändigt
att söka ge en summarisk sammanfattning av
vad aristokratiens ideella patos en gång varit
och möjligen ännu är.
Mot böndernas bofasthet, mot borgarnas
självansvar, mot proletärernas solidaritet kan
man sätta aristokratiens stolthet. Det finns
nämligen intet annat ord för det ideella patos
det här gäller. Den aristokratiska stoltheten
som ärvt, som invant livspatos har varit en
betydande andemakt i Västerlandet. Den
förtjänar ett försök till analys.
Stolthet i egentlig mening behöver icke
innebära förhävelse, ännu mindre högfärd.
Stolthet riktar sig inåt. Den betyder i sista
hand att ställa större och längre gående
krav på sig själv än man anser rimligt att
fordra av mänskligheten i gemen. Detta kan
innebära både förhävelse och högfärd men
måste ej göra det. Stoltheten kan vara
förädlad till andlig förnämhet — den kan
också vara förgrovad till en högfärd, som ej
kan skiljas från uppblåsthet över börd och
njutning av yttre prål. Men dess krav mot
individen förblir i princip detsamma: du skall
icke förnedra dig! Du skall icke begå låga
och gemena handlingar! Du skall upprätthålla
dina förfäders ära, vilka krav detta än ställer
på dig!
Som alla moraliska krav kan också den
aristokratiska stolthetens imperativ fattas
trångt eller vidsynt. Det är lika orätt att
bedöma denna idé efter dess förgrovade
karikatyrer som det vore verklighetsfrämmande att
endast se till dess högsta och ädlaste former.
I senare fallet blir stoltheten ett osjälviskt
och asketiskt ideal. "Ich dien", "Jag tjänar",
som Oraniens valspråk lydde —- underförstått
visserligen att tjänandet är av ett högt och
svårt och krävande slag och framför allt gäller
"höga ting" — konung och fädernesland,
kyrkan, vetenskapen, folket in abstracto — men
i varje fall ett tjänande med syftning vida över
det egna personliga intresset. I den förgrovade
formen åter blir den ett odrägligt, pråligt och
lögnaktigt skenväsen.
Europas historiska verklighet ger talrika
exempel på bägge dessa former av den
aristokratiska stoltheten — också åtskilliga på de
moraliskt, men ej estetiskt, indifferenta
mellanformer, som kunna kallas bravader och som
äro en slags aristokratisk galghumor. Här äro
några exempel: De franska adliga officerarnas
hälsningsrop — legendariskt eller ej — till
sina engelska kolleger i slaget vid Fontenay
"Tirez les premiers, Messieurs les Anglais"
—-Ludvig XIV:s "J’ai failli attendre" —
handkyssen och reverensen i franska revolutionens
fängelser vid avfärden till giljotinen —
Bismarcks ord under onådstiden till den om hans
placering bekymrade hovmannen: "Haben Sie
keine Sorge, wo ich sitze ist immer ’Oben’".
Och så vidare.
Den som förnekar att den aristokratiska
stolthetens ideal i stort sett haft en andligen
upplyftande inverkan — och detta långt utan-
451
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
