Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Carl Björkman: Lysekil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL BJÖRKMAN
LYSEKIL
Lysekil. När han tänkte på staden och
vattnet, tycktes de honom som ett
sommarfönster med en målad gammal gardin, tunn
och lättgenomskinlig, neddragen därframför.
Utanför låg havet blått i varma
semesterdagar — långt in i sitt sovrum på
Strandhotellet hörde han grammofonerna spela på de
vita segelbåtarna, och när vinden låg på ifrån
väster, kunde han höra rösterna, som klingade
alltid lika ljusa under seglen bortemot
Fiskebäckskil. Det var en liten flik av den svenska
kustens långa blå sommar han hade där
nedanför sin balkong, och under de par juliveckor,
som han brukade hålla till här nere, fanns det
icke en morgon som han vaknade utan att
känna sig drömlöst glättig till sinnes. Ännu
långt in i medelåldern gladdes han som en
skolpojke åt de väntande ferierna, och var
gång han tänkte på hur underbart lottat hans
land var med denna väldiga blåa kust,
somrarna igenom vit av segel och brun av friska
människokroppar, kände han många
människors lycka. Och när han efter frukosten satt
bland alla ungdomarna i segelkostern på väg
ut mot klipporna vid Käringön eller Smögen,
tycktes det honom att det var på
Ungdomsskeppet självt han befann sig ombord. De tre
eller fyra studenterna, som hörde till hans
dagliga segelsällskap, och de bägge
amanuenserna från kollegiet i Stockholm och alla de
glada, unga flickorna, som arbetade femtio
veckor av året i minnet av dessa två veckors
hav och sol — voro inte de värda sin
homeriska skeppskatalog? Liksom för
Ungdomsskeppets besättning var också för dem glädjen
och sången huvudsaken, och han hörde ett
språk ringa för sina öron: Är det icke nog
att bara segla genom glitter och storm i sådant
sällskap ?
Och ändå: var gång Lysekil kom på tal,
och var gång han mindes denna lyckliga
tavla, bräddfull av ungdom och sälta, var
det som om han såg den genom den tunna
målade gardinen. Hela Lysekil, sådant det
bredde ut sig i makligt och pompöst förfall
— en de svenska badorternas Dolores de
Colibrados — nere vid klipporna och vattnet,
påminde honom om någon av dessa lustiga
gamla gardinmålningar, som nu lära ha
kommit på modet igen och som litet varstans
ge anledning till älskvärt överlägsna
betraktelser om hur fjärran det decennium dock
befinner sig som föddes när seklet var ungt
Ute på havet, under alla de vita seglen, var
det ungdomen som hade ordet — det ljusa,
klingande ordet — men hela den lilla
badorten själv hörde hemma i ett förflutet, som
hans hjärta aldrig lyckades komma ifrån.
Societetshuset med den bågnande verandan
mellan de bägge spetsiga och genombrutna
tornen, den runda musikpaviljongens
jättetomat där framför och varmbadhusets långa,
gröna länga med promenadbryggan utefter
vattnet, alltsammans tycktes honom som en
457
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
