Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Carl Björkman: Lysekil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL BJÖRKMAN
lustig målning, några decennier gammal,
ehuru han inte var riktigt säker på om det
var Fagervik eller Skamsund den skulle
föreställa. Men vad han visste var det: att med
detta lilla sommarhörn av världen hörde några
vrår av hans själ samman, och skulle han
någon gång nödgas offra dessa efterhängsna
minnen, dä offrade han också ett stycke kött
ur sitt eget bröst. Det var i Lysekil som
morföräldrarna hade haft sin sommarvilla, och
under alla hans pojkår hade varje juli månad
speglat åtminstone några av hans ferieveckor
i det blåa vattnet här utanför Trampen och
Utsiktsön. Han var ett senkommet barn, och
morföräldrarna hade redan varit gamla när
hans eget minne hunnit utvecklas så långt att
deras bilder börjat etsa sig fast inne i hans
vindlingar. Alltid när han tänkte på dessa
bägge gamla, mindes han dem sådana de i
ljumma sommareftermiddagar långsamt
vandrade av och an här på planen mellan
badhuset och restaurangen, medan det lilla
musikkapellet överdrev stundens sentimentalitet, och
segelbåtarna, som i mojningen kommo hem
med slaknade segel, ytterligare underströk den
loja och lyckliga intigheten hos dessa timmar.
Här hade ett stycke av hans jag vuxit fram,
och här hade ett stycke svenskt sinnelag för
första gången grott hos honom. Det hade
börjat med gamle kungen, som under sina
sommarsejourer i Marstrand varje år hade
sökt sig hit en av de sista dagarna i juli, både
för att hälsa på morfar, som han räknade
bland sina äldsta vänner och själv hade berett
plats i konseljen, och för att göra sin alltid
lika regelbundna kungliga rundvandring i
denna lilla ort, som han på något vis fattade
som ett äreminne över sitt eget hugstora
sinnelag — curmanska villan med alla sina
vikingadrömmar och runstenarna och jättegrytorna
ute vid Stångehuvud, var det inte alltsammans
verk till vilka kung Oskar själv gärna hade
velat stå fadder?
Han mindes kungen från det han själv var
en sex, sju år bara, och över dessa dallrande
sommardagar kastade det gamla majestätet en
snövit glans. Han mindes också ali den
värdiga lycka, som under dessa långa somrar
hade legat lägrad över den soliga
societets-platsen, där så mycken stockholmsk
ämbetsmannavärld firade sina ferier och där så
mycken borgerlighet njöt sin löjligt avmätta,
solida sommarlycka. Justitierådens Eldorado.
Nittonhundratalets första decennium,
händelselöst, sorglöst, fjärran från ansvar och ångest.
Långt efteråt frågade han sig ibland: hur
många av dessa herrar hade deklarerat rätt?
Hur många av dessa gamla damer hade någon
gång tänkt på döden?
Men när han frågade sig hur det kom sig
att han så långt upp i myndiga mannaår själv
ohjälpligt hängde fast vid detta längesen
förflutna, då förstod han, som så råånga gånger
annars, att det inte var mest för sorglöshetens
skull, utan att det var mest för dödens, för
att den var så långt borta då. Det behövdes
så små ting för att Lysekils somrar snabbare
än med ljusets hastighet skulle tillryggalägga
den trettioåriga sträckan emellan då och nu.
I en bok kunde han stöta på ordet kallskål —
och strax satt han åter vid middagsbordet
i trädgården till morföräldrarnas villa, och
långt bortifrån societetspaviljongen hördes
musiken, och han såg eftermiddagsbåten styra
upp emot Gullmarn medan mormor hällde
upp av den sköna kallskålen där isen smälte
så snabbt undan. En augustidag på en av
de trånga gatorna i någon av de små
kuststäderna norr om Stockholm och en
vårmorgon på den lustiga lilla klättervägen Via
Cassina nere i Taormina hade det hänt honom
att den långsamt stigande gatan gjort en
plötslig sväng mellan en lång låg mur på ena sidan
och ett trädgårdsstaket med några av
spjälorna bräckta på den andra. Och det hade
huggit till i själen på honom, ett minnets
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
