Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Carl Björkman: Lysekil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LYSEKIL
obarmhärtiga reumatiska hugg, och med ens
hade det stått för honom en lutande gatusväng
nere i badortsstaden, där han brukade svepa
fram på sin cykel, på upptäcktsfärd i de första
av skolårens Lysekilsdagar. Det kunde förslå
med mindre också. Ett papper på hans bord
skrynklade sig — så hade vattnet vattrats den
gången. Rummet var varmt, och fönstret stod
öppet mot solen — så hade hans ferierum
smakat i dessa heta eftermiddagstimmar, då
han lojade sig efter badet och då en
fläkt-ning i gardinen var rummets enda äventyr.
På Theater an der Wien satt han en kväll och
såg en älskvärd ungersk komedi, där första
akten utspelades i trädgården till något litet
byvärdshus, vars smutsgula vägg var beklädd
med clematis så stora och så blå som de
bara kunna bli när solen oavbrutet legat på
en hel månad över pustan. Men han kände
igen den blåa färgen, och fast han nu
återsåg den under ett år, då han kände trivsel
med det närvarande och då hans
verksamhetslust var frisk och obruten, så började dock
i djupet av hans minne en bild att vagga,
suddig som en biografbild på en alltför löst
spänd duk: societetspaviljongens västervägg
låg åter och solade sig i julis förmiddag,
lysande av blåa blommor, sömnig och loj
med alla bullrande röster fjärran.
Några bilder från Lysekil under år som
följde hörde alldeles särskilt samman med
hans livs historia, och fastän de som bilder
betraktat ingenting annat voro än miniatyrer,
så spelade de dock rollen av kontaktpunkter
till stora och magistrala händelser i hans liv.
Ett minne rörde honom själv. Den enda
kvinna han någonsin på allvar fäst sitt hjärta
vid och som varit hans älskarinna en lång
och stormande Stockholmsvår, hade kommit
med till hans semester här nere, och i långa,
blanka julidagar hade de seglat över det blåa
havet tillsammans och badat ute på de små
kobbarna utanför Gåsön och Skaftölandet.
I ljumma sommarkvällar hade de också dansat
uppe på societetshuset i den fula bågnande
salen innanför stora verandan, och många
gånger hade de fortsatt dansen i den ena eller
andra av de små villorna nere vid vattnet, där
grammofonerna fingo eko utifrån de många
motorbåtarna. Men det var också här nere
som hon på allvar började glida ifrån honom,
hans flicka, och långt upp genom åren stod
för honom en av dessa villor som ett
monument över hans visshet att kärleken brunnit
ut. Här nere, här i villan som hennes far hyrt
för sommaren, hade det varit fest, och man
hade hunnit ett stycke in i augusti, och som
aftonen blivit kylig tidigare än vanligt, hade
man gjort ett snart uppbrott. Den kvällen var
det första gången som hon tog avsked utan att
ta honom avsides och fråga honom när de
skulle råkas härnäst.
Ett annat minne gällde hans far. Han
mindes en sommar, som föräldrarna hade
tillbragt här nere, och då pappa hade gått och
väntat på en befordran som ställts honom
i utsikt men som till sist uteblev. Själv hade
han i sin lilla sportbil kommit körande
uppifrån landet sent på kvällen, och han hade
bromsat upp den nedanför föräldrarnas
hotellrum och ideligen låtit bilhornets glada
tvåton ljuda som en munter hälsningssignal. Han
mindes ännu hur brådskande han sett
föräldrarna röra sig bakom gardinen den kvällen
och hur han känt deras rum laddat av
spänning och nervositet inför brev som inte kommit
och brev som väntades komma, och han
mindes aftonen med fadern på bänken ute
vid strandpromenaden, då han hade känt
ångesten flämta som en låga för
kvällsblåsten och då han för första gången
riktigt hade fattat pappas ängslan för att inte
släkten genom honom skulle nå heder. Det
blev en lång afton den gången, och ljusen på
kustremsan mittemot hade blinkat lika fjärran
och oroliga som stjärnorna.
459
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
