Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Leck Fischer: Gammal skuld. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL SKULD
på sina bästa stövlar. Det var en lika stor
synd som att trampa på brödet. Det var att
ödelägga värden. Det var ett brott.
— Ja, men vad ska du nu ha på dig? Jag
var förtvivlad, då jag frågade. Harald hade
braverat med att han skulle skära sina stövlar
i stycken, och jag hade uttalat mitt tvivel. Nu
ångrade jag mig.
— Vad jag ska ha på mig? Jag behöver
ju bara be om ett par andra. Jag får, vad jag
ber om. Han såg omigen på mig, och jag blev
röd. Jag var en änkas son. Jag gick med min
brors avlagda byxor och en tröja, som en
gång hade varit en farbrors sommarrock i en
tidigare tillvaro.
Kniven skar djupt in i sulan, och han
karvade och fick loss en läderbit. Den for loss
och träffade mig rakt i ansiktet. Jag kände det,
som om ban hade spottat på mig.
— Nå ... Harald stod och vaggade, och
över hans ansikte föll skenet från en lykta,
som vi just foro förbi. Du mår bra, Amanda?
Öknamnet lät hånfullt i hans mun. Jag är
van vid att höra det från de människor, som
kände mig på den tiden, men jag ryckte i alla
fall till. Det öknamnet har förbittrat en period
av min uppväxttid. Nu skulle jag höra det
igen.
— Tack för ali del ... Jag blev strax lite
förbehållsam. Och du? ... Jag frågade mera,
och han slog ut med händerna.
— Dåligt, som du ser.
Så tego vi igen. Harald hade aldrig haft
något öknamn. Han var för överlägsen. Han
hade pengar och använde dem klokt. Han bjöd
då och då hela klassen. Slutligen var han en
stor och stark pojke, som inte var rädd att
bita ifrån sig, om han också ogärna inlät sig
i slagsmål. Jag hade själv prövat på denna
utväg, men det hjälpte inte. Man kan inte slåss
mot en hel klass; och det var heller inte till-
räckligt: jag för min del skulle slagit hela
skolan på käften. Ett öknamn sprider sig vida
omkring. Mitt löpte från klassen till
kollegierummet och från kollegiet till de andra
klasserna.
— Vill du röka? Jag räckte fram
cigarretter, och Harald tog girigt en och tände den.
En häftig känsla av välvilja för honom sköt
upp i mig. Han hade en gång hjälpt mig. Jag
var återigen elva år och fick en vän.
Vi hade lektion i historia. Solen sken
ursinnigt sommarbet in genom de tre fönstren och
kom dammet att lysa i luften. Trettio pojkar
sutto böjda över pulpeterna och längtade efter
att komma ut på skolgården.
Jag var sysselsatt med att teckna treor, då
det hände. Jag hade ritat treor runt hela
läskpapperet, då lärarens snörvlande röst hördes
över våra nedböjda huvuden.
— Nå, så ska vi ta och fråga Amanda.
Nästan alla hade börjat stirra på mig, innan
jag blev medveten om att jag var
medelpunkten för deras uppmärksamhet. Klassen
vaknade ur sin sommarslöhet. Jag hade vant
mig vid öknamnet i pojkarnas mun, men jag
hade aldrig tidigare hört det från en lärare.
Han tronade där uppe i sin kateder och log
i sina gråsprängda mustascher. Han hade
roligt. Han satt på sin tron och roade sig
kungligt. Jag tyckte, att hans ansikte blev
fetare och fetare och svällde upp till en
jättestor pumpa, som snart skulle spricka. Jag
hade tårar i ögonen. Jag kunde inte se riktigt
längre.
— Nå...
Han upprepade sitt första hotfulla ord, men
jag rörde mig inte. Jag visste plötsligt vad jag
ville. Jag satt lugnt kvar. Jag var inte döpt
till Amanda. Det var ett dumt öknamn, som
hade uppfunnits under en gymnastiktimme, då
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
