Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 6. Juni-augusti 1936
- Leck Fischer: Gammal skuld. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LECK FISCHER
vi lekte blindbock och en vänlig själ band
en rosett i mitt hår utan att jag märkte det.
Det var inte mig man ropat upp.
Nu igen:
— Nå, Amanda ...
Namnet uttalades sjungande, nynnande.
Några av pojkarna skrattade men slutade med
ens. De kände väl instinktivt, att de voro
vittnen till ett envig, att något stod på spel
för mig, att detta var allvar. De sågo, att jag
gjorde uppror, och att jag hade mod att ta
alla konsekvenser.
— Du vill alltså inte. Nå, då så...
Nu fanns det inget tvivel om konungens
vrede. Jag satt rak och såg rakt igenom
honom. "Han har själv barn", tänkte jag, "jag
undrar, om han är lika elak mot sina egna
barn." Plötsligt reste han sig i ali sin
väldighet, pekade på mig och ropade mitt riktiga
namn.
— Det är dig jag talar till! Res dig upp!
Jag gjorde så, och han steg ner ur katedern
och stormade mellan bänkraderna fram mot
mig. Jag stirrade på hans väst och beslöt att
se på tredje knappen, tills han skulle slå till.
Men då skär Haralds stämma genom den
spända, skräckslagna och vanvettiga tystnaden:
— Ja, men när han inte heter Amanda, så
är det väl ändå synd . . .
*
— Minns du den gången, då du hejdade
gamle Larsen, när han ville klå upp mig?
Jag frågade Harald och tände själv en
cigarrett. Han stod där och rökte så glupskt,
som om han inte sett tobak på lång tid. Det
var rent ynkligt att se.
— Ja, och när han inte tordes slå dig.
Sedan kallade han dig aldrig mer Amanda,
och du slapp förhöret den dagen .. .
— Nej, jag fick sätta mig ner, och du fick
frågan i stället. . .
— Ja, och kunde ingenting . ..
Vi voro ivriga att komma ihåg så mycket
som möjligt, Harald glömde sin
tillknäppt-het och skrattade med. Rocken gled upp vid
halsen, och jag såg, att han inte hade någon
slips på sig. Det måste vara mycket illa ställt
med honom, och jag måste göra något för min
gamle vän. Han kunde då gott ha uppsökt
mig. Han var den ende som någonsin hade
tagit mig i försvar. Jag var skyldig honom en
tjänst och en handräckning.
— Det var då också ett löjligt öknamn du
hade. Var gång jag hör talas om dig, så tänker
jag: "Ja, den Amanda, han kan." Jag tänker
faktiskt aldrig på dig med ditt riktiga namn.
— Det har berett mig många plågsamma
stunder. Det var skulden till att jag hade det
så förbannat trist i skolan. Jag kände mig
underlägsen. Ni betraktade mig som en flicka.
Jag vågade inte göra, vad jag hade lust till.
Namnet hängde efter mig och hånade mig .. .
Jag hade svarat i häftig ton. Spårvagnen
hade kommit till tätare bebyggda stadsdelar
och höll oftare. Vi voro i närheten av den
stora staden.
— Jag har alltid så gärna önskat veta, vem
som gav mig det där namnet.
Jag bjöd honom inga mer cigarretter, men
Harald såg sannerligen ut att vilja röka ett
par till.
— Har du . . .? Han tände en och tittade
upp på mig. Tändstickslågan flämtade mot
innersidan av hans hand. Aldrig kunde jag
ana, att du var så nyfiken på det. Det var
ju jag...
— Var det du? Jag var alldeles förvånad,
och han tog ett steg tillbaka, som om han
blivit rädd för mig, eller också var det vagnen
som satte sig i gång med ett ryck. Jag hade
inte lyft handen för att slå till. Jag ville bara
ta bättre tag i stången mellan oss.
— Ja, det var alltså jag — den gången
i gymnastiken. Jag menade ju ingenting med
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0476.html
