Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Leck Fischer: Gammal skuld. Översättning av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL SKULD
det, men du såg så lustig ut med ditt långa
hår och med rosetten, och så hade du din
systers knäppkängor ...
— Ja, men varför tog du mig då i försvar?
Jag ville komma till botten i denna sak.
Jag kom tydligt ihåg de där kängorna. Jag
hade haft lust att använda en kniv liksom
Harald, men jag hade inte haft mod.
— Därför att jag faktiskt var rädd för dig.
Du hade klått så många av den orsaken, och
om du nu hade fått veta sanningen? Du skulle
aldrig trott, att det var jag, när jag tog dig
i försvar ...
Han log osäkert mot mig:
— Det var då mycket oskyldigt. ..
Jag svarade honom inte. Jag tänkte på
Haralds bruna, vackra stövlar och på min
systers knäppkängor, som jag var tvungen
slita ut. Jag kunde likaväl ha stått där med
en främmande människa. Jag var besviken.
Harald var den siste jag skulle ha misstänkt.
#
— För mig har det ju gått utför ganska
ordentligt. Han kom närmare mig och började
tala i viskande ton.
— Nu är jag alldeles ur leken ...
— Jag trodde, att din far hade det
tämligen bra ställt. Jag svarade i likgiltig ton.
Ali min gamla bitterhet hade väckts på nytt.
Och den där mannen hade jag tänkt hjälpa.
— Han gjorde ju konkurs fem år efter det
jag lämnat skolan, och då stod jag där. Jag
hade ju aldrig tagit ett ordentligt handtag,
och så stod jag med ens på gatan... Du
känner väl inte någon, som kunde ha använd-
ning för mig? Han frågade mig i dämpad,
otydlig ton och fortsatte: Nu vill jag gärna
hugga i...
— Det är ju inte så lätt. Jag såg inåt
vagnen, som så småningom blivit fylld med
människor. Varför kom ingen hit ut? Vad
angick mig Harald och hans situation? Jag
var honom ingenting skyldig. Det förhöll sig
tvärtom.
— Ibland tänker jag på den tiden, då jag
skar hål i mina sulor och rev sönder mina
kläder för att få nya och på alla de pengar
jag senare slösat bort. Det är liksom en
gammal skuld, som jag nu måste avbetala. Jag
får inte en lugn stund innan jag fått umbära
lika mycket som j ag tagit ut i förskott...
Men det är kanske en dum tanke.
Han slutade sitt mumlande. Han fick samma
uttryck i ögonen som man kan se hos berusade
karlar, när de plötsligt bli varse, att de stå
och tala till en mur eller till ett träd. Han
rätade på sig och ordnade rocken vid halsen.
Sedan sjönk han åter ihop.
Vid nästa hållplats steg han av. Jag såg
länge efter honom, men han vände sig inte
om. Han gick framåtböjd, med slapp hållning,
som om han bure hela sin skuldbörda på
ryggen och med förintande säkerhet visste, att
han aldrig skulle kunna betala igen, vad han
i lättsinne förslösat.
Jag visste inte, om jag var arg, men jag
förstod, att vi nu voro kvitt. Vi voro inte
längre skyldiga varandra något. Vi kunde
försvinna ur varandras liv. Så satte sig vagnen
i rörelse, och Haralds rygg drunknade och
försvann i trottoarens myller av fotgängare.
Översättning av Johannes Edfelt.
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
