Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Peter Quennell: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
stora redaktion av Manilius’ astronomiska dikt.
Detta mödosamma och otacksamma arbete var
till och med utgivaren ur stånd att tillmäta
något synnerligen lysande litterärt värde.
Housmans redaktion var ett arbete av äkta
lärdom; men vad som fattades Manilius själv
i livlighet, ersatte utgivarens noter i
hänsynslös kvickhet. På det elegantaste ciceroniska
latin kastade han sig över sina opponenter med
en rovdjurslysten satirisk njutning, värdig den
klassiska lärdomens klang- och jubeldagar.
Men vad är att säga om dikterna, som
gjorde hans namn? Personligen finner jag
det omöjligt att underskriva den uppfattning,
som uttryckts av många bland mina vänner —
att Housman var en av detta århundrades
största engelska diktare. Jag finner behag i att
läsa hans dikter; men de slå mig inte såsom
alster av en djupt ursprunglig lyrisk
begåvning. Deras härledning från klassikerna är för
mycket iögonfallande. Snarare tänker jag på
dem som ett verk av en lysande klassicist,
grundligt bevandrad i den grekiska
antologiens dikter, en man som sökte
återuppväcka den klassiska andan med hjälp av ett
utsökt, ehuru till sitt väsen imitativt lyriskt
skimmer. Men där den grekiska förebilden är
skarp, avgränsad, gripande i sin enkelhet
och återhållsamhet — likt en av dessa
gravreliefer, som vi beundra i Nationalmuseum
i Aten — har den engelska efterbildningen
förvärvat något av den överflödande
känslosamhet, som vi associera med modern
romantisk litteratur. Sätt ett av Platos
begravningsepigram, som bevarats i antologien — till
exempel hans underbara dikt till de
grekiska soldaterna, som begravts "i mitten av
Ecbatana ... långt från havets sjungande
svallvåg" — vid sidan av en dikt av Housman;
och det stora svalg, som skiljer klassicism
och neoklassicism åt — fjärde århundradet
f. Kr. och tjugonde århundradet e. Kr. — blir
omedelbart och tämligen plågsamt uppenbart.
A. E. HOUSMAN
Den grekiske skalden uttrycker sin tidsålders
väsen; Housman, å andra sidan, levde i
en drömvärld, där ungdomens försvinnande,
dödens oundviklighet, kärlekens förgängelse
— de av Housman mest omhuldade ämnena —
ses, som om det brötes och förtunnades genom
ett medium, som intet annat är än ett
omsorgsfullt kultiverat litterärt mod.
Som jag redan antytt, är innehållet i
"A Shropshire Lad"’ och "Last Poems"
förunderligt lika. Housmans emotionella problem
förändrades inte. De dröjde vid hans eget
kön — vid atleten, som inte kan springa om
sitt öde: vid den vilde, olycklige ynglingen,
som lämnar vänner och fosterland för att tj äna
som soldat i främmande land, vid mördaren
i länsfängelset, som väntar på schavotten.
Hans känsloregister var inte särskilt stort;
och hans vanliga tema kunde beskrivas som
en expansion av två rader ur en av
Shake-speares mest berömda sånger:
Golden lads and girls ali must
As chimney-sweepers come to dust.
467
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
