Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner - Holger Ahlenius: Minnesmärke över ett årtionde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINNESMÄRKE
ÖVER ETT ÅRTIONDE
IVAR HARRIE: Tjugotalet in memoriam. Gebers. 6:75.
Recension av HOLGER AHLENIUS
"I de nya intellektuellas skrivsätt gäller inte
den gamla akademiska stilregeln, att lärdom
är något som författaren skall dölja hos sig
själv och förutsätta hos läsaren."
Det är inte utan ett småleende man läser
denna sats i Ivar Harries nya essaysamling
(sid. 63). Ty är det någon liten svaghet, som
är iögonfallande hos denne höglärde
akademiker, så är det vad han själv träffande
kallar "kunskapsuppvisningen", benägenheten
att briljera med den egna lärdomen. Detta har
hämnat sig. De klassiska stilidealen, klarhet
och enkelhet, ha satt förunderligt svaga spår
i denne klassikers prosa, som i stället råkat
ut för smitta från tyskt lärdomsspråk. I sin
förklarliga avsmak för slagordens och
klichéernas nötta skiljemynt tillgriper Harrie till
övermått utländska ord och krångliga uttryck
och tycks inte besinna, hur snabbt de förlora
sin fraicheur. Högtidsdräktens slitenhet sticker
nu alltid mer i ögonen än vardagskostymens.
Irriterande flitigt begagnar han exempelvis en
från psykoanalysen lånad glosa som
"idealbildning", vilken här inte alis är en teknisk
term utan ett särdeles rymligt begrepp. Och
nog är svenskan mer än lovligt tungfotad i en
passus som denna, utvald på måfå (sid. 61):
"De gamla försöken att frigöra det
individuella under hänsyn till rationell idealitet och
estetiska extrakvaliteter ersättas av en ny och
bister rättning efter å ena sidan det kollektivt
naturenliga, å andra sidan den
disciplinberedskap, som möjliggör massaktioner."
Meningar av denna typ finns det litet för
gott om i Harries prosa. Det är skada.
Litteraturen, enkannerligen den publicistiska, är nu
en gång ett meddelelsemedel människor
emellan, och vad Harrie har på hjärtat är ofta
saker av högsta vikt, men alltför mycket är
dömt att gå förlorat på grund av
framställningsformens brist på allmänfattlighet. Detta
måste på det livligaste beklagas, särskilt av
den som tjänar samma ideal.
Boken inledes med en snabbteckning av
1914 års politiska och kulturella dagsläge.
Från Baltiska utställningens horisont målas
verkningsfullt det tyska inflytandet i dåtidens
Sverige, men färgerna ha nog bretts på för
tjockt. Sant är, att Hedin blåste i sin trumpet
med ali den naiva självreklam han var mäktig
och att det uppskrämda borgerskapet villigt
lyssnade till janitscharmusiken. Men både
Staaff och Branting hade hämtat sina ideal
från västmakterna, respektive England och
Frankrike, och bakom dem stodo dock
oräkneliga skaror kvar även efter borggårdskrisen,
och även om den sociologiska och ideella
splittringen i de staaffska lederna var täm-
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
