Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. Juni-augusti 1936 - Recensioner - Sven Barthel: Norsk kust - Johannes Edfelt: Abessiniernas fånge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
man har svårt att tillbakahålla den misstanken
att han sett manuskriptet, innan det trycktes.
I vilket fall som helst läser man boken med
nöje. Den har nog dessutom ett visst intresse
som dokument över nordisk efterkrigsanda.
Sven Barthel
Abessiniernas fånge
GUGLIELMO FERRERO: Abessiniernas
fånge. Översättning av Signe Bodorff.
Bonniers. 5: 75.
Den roman av Guglielmo Ferrero, som nyss
under titeln "Abessiniernas fånge" utkommit
i svensk översättning, skrevs redan i slutet på
tjugutalet och förelåg i tryck år 1930.
Författaren hade vid nerskrivandet inte en tanke
på att ämnet inom några få år skulle få
förnyad aktualitet. Men att han under
behandlingen av sin hjältes, Oliviero, utveckling
just köm att förlägga den stora vändpunkten
i dennes liv till Abessinien, är därför
ingalunda någon tillfällighet. Som stor, borgerlig
patriot vill Ferrero i sin roman förhärliga den
italienska nationen och visa, hur den, mitt
i eländet, röjer sin inre storhet. Nederlaget
vid Adua i Abessinien år 1896, vid vilket
tusentals italienare fingo bita i gräset för
de svarta feodalhövdingarnas vapen, var en
oerhörd nationell olycka. Men vad Ferrero
med sin bok vill suggerera, det är det italienska
folkets härlighet mitt i smäleken. Det är som
en representant för hela detta stora folk, som
Ferrero älskar med nästan mystisk kärlek och
med vars historia han på ett patetiskt sätt
fyllt sitt medvetande och sina sinnen, han låter
Oliviero uppleva nederlaget vid Adua och som
abessinsk krigsfånge bli medveten om den
sanna civilisationen, som blottar sitt väsen
även i kedjor. Denna bok förkläder, då den
i dramatiska episoder skildrar den vite
mannen, sedan sekler van att befalla, som nu
en tid måste vistas som fånge hos barbarerna
och är tvungen att lyda dem, det faktiska
italienska kolonialproblemet, och den hävdar,
som man kunde vänta sig, med romantisk glöd
den högre civilisationens högre rätt. Men
själva förklädnaden av detta ämne är
karakteristisk. Ferrero visar oss inte imperialisten
fusiljerande infödingar, brännande byar,
erövrande jord, exploaterande den färgade
arbetskraftens tysta och tålmodiga hekatomber. Nej,
han vänder på kikaren, och i hans romans
synglas skåda vi — lätt överraskade —
triumferande råa, okunniga negrer, som misshandla
en avväpnad imperialist, vilken dock höjer
sig över sin omgivning genom sin inre, rent
moraliska överlägsenhet. Den etiska åskådning
Ferrero företräder är mycket ädel. Men har
den egentligen så mycket med verkligheten
att göra?
Rent konstnärligt sett saknar inte Ferreros
roman förtjänster. De olika scenerna och
karaktärerna äro målade med en livfull, överallt
lätt patetisk pensel. Möjligen offrar författaren
i sin skildring av den rent personligt ideella
kärleken mellan en abessinsk dam och fången
väl mycket åt romantiken och
sentimentaliteten, två konstfiender, som äro mycket farliga
i lättrörda, sydländska nejder. Ferreros
svaghet som författare är det retoriska icke blott
i hans stil utan, så landsflyktig demokrat och
patriot han än må vara, även i hans italienska,
förfascistiska heroism. "Han gjorde sitt inträde
i Etiopiens huvudstad barfota, smutsig, med
kläderna i trasor, men med fröjd i själen",
heter det om romanens hjälte. "Tiggare,
triumfator. Han hade tagit det första steget mot
vishet." Är inte det romantiska inslaget i denna
romanska idealism alltför uppenbart?
Johannes Edfelt
En romanfilm
FERENC KÖRMENDI: Äventyr i Budapest.
Översättning av Beatrice Cronstedt.
Norstedts. 7: 50.
Att läsa ungraren Körmendis digra roman
är som att vandra omkring i en storstad under
de hetsigaste timmarna från eftermiddagen till
natten. Allt strömmar förbi, alla detaljer
försvinner snart i vimlet, de tusende eggelserna
upphör att verka och tröttheten blandas
slutligen med en obestämd ångest. Intensiteten
i denna bok är jäktets, den häftiga
anhopningens, inte den fasthållande, avklarnande
konstens. Den liknar en oklippt film som
rullar och rullar i oändlighet, full av omtag-
32. — B. L. M. 1936.
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
