Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Eyvind Johnson: Sagan om Brasiliens land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
man tänka framåt: att nästa år så. Inte fan
är man den som ger sej. Men då dör Lina
just som hon ska ha en unge till. Faller
ihop och nästan tvärdör, man hinner
knappast bli riktigt ängslig förrän hon är död,
och hon hinner bara säga: August och huga
och hjälp mej.
Döden har en djupare mening här, den är
mer skrämmande och varnande: den straffar
dina höga önskningar, och akta dej för
önskningar. Du for ut som ägare till Drömmens
ännu inte befriade negerslavar och indianska
trälar, den store godsägarn som reste till sitt
gods, där det växte bå socker och kaffe,
sötpotatis och majs — som det lär ska bli
såna fina rökpipor av. Som din egen lyckas
mäktige smed — eller åtminstone
smedhantlangare, smedhalva. I drömmen red du kring
på någon av dina många hästar och röt —
välvilligt — åt dina underhavande, att nu får
han sno på, jag har bråttom med att få in
rikedomarna; och du log vänligt mot de unga
slavinnorna och vinkade dem till dej och hade
det bra — bara nu inte Lina kom på dej i det
ögonblicket, för då blev det väl ett satans liv.
Du var Basen och Ägarn — ja, du gamla
land, om du nu såge mej i ali min prakt och
rikedom, du, som vräkte ut mej i storstrejk
och elände! Men j ag var allt den som ...
Nu sitter han i det främmande landet och
fryser i hettan och räknar ormar och längtar
efter snö att lägga sig i och sova bort
allting i. Han undrar om Konsulatets öga kan
se honom och dess hand nå hit genom alla
snår och ta de överlevande till sig. Väldige
Konsul, som är gud och vänlighet, i dina
armar anbefaller jag min ande! För nu har
dä gått käpprätt åt helvete. Inte en enda slav
fick man, men man själv ble just va man jämt
har vari: en slav. Nu har dom vräkt ut en
i nöd och kval, och så ger dom fan i en. Ville
man resa hit? Ville och ville — det är skilda
saker. Kan man säja att det var av fri vilja?
Vart man inte lurad i väg med löften om allt
möjligt? Ville man inte stanna hemma och
ha det bra, fast man släpades ut i det här —
och nu går dom väl och skrattar och tycker
dom ställt till’et bra åt en — men om man
genomlever och kommer hem igen, så ... Nog
vet man vem man ska märka. Och på
auktionen? Man ville bara komma åt ens ägodelar,
gratist eller närapå gratist. Men om det finns
rättvisa och lag i Sveriges lancl, så . ..
Varenda sak ska lämnas tillbaka, för man ble
lurad. Enåfemti för en soffa! Enåfemti! Man
skulle till Brasilien, och då passade dom
djävlarna förstås på att kapa åt sej allt man ägde
och hade. För lyssna till den granens
susning — och där sitter dom och lyssnar och
är rädda för att man ska komma tillbaks och
ge dom för lyssna. När den dan kommer.
De — han, hon — famlar omkring i hettan
och söker utvägar.
De lägger sig ner och dör — eller också
stiger de upp och skriker mot den främmande
himlen, den främmande solen, den främmande
månen. Inte alltid kan Konsulatet höra dem;
det kan inte hjälpa dem alla. Och när skriket
nått Sverige — det luslandet — så är den
som skrek bara en benhög i jorden. Så var
det med sagan om Brasiliens land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
