Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Eyvind Johnson: Sagan om Brasiliens land
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAGAN OM BRASILIENS LAND
lägger i fem öre, utan nu gäller det
familjerna härifrån.
— Dom är ju döa! menar någon som inte
hämtat sig efter storstrejken och inte kom
i väg till Amerika utan fick stå på Svarta
listan så länge.
— Dä vet man int, men för nåra månar
sen så levde åtminstone ett par. Och du får
väl ett mål mat om inte två och tre om
dan, men va vet du om dä dom får? Kanske
en banan eller en apelsin och en skvätt
kaffe, men är dä nånting för en karl som ska
stå i tungt arbete! Dom lär ska dö av svält.
— I dä rika landet? Dom var stora i
käften när dom for, och sa inte jag och sa
inte du och sa inte han, att dom skulle tänka
sej för innan dom . . .
— Men ville inte du och ville inte du och
ville inte du mä fara, fast ni våga inte.
Då stiger Långa Lasse upp:
— Här lägger jag nu en halv löning för
att få hem dom och höra hur dä va. Jag köffte
en soffa för enåfemti på auktionen bara för
att hjälpa dom i väg och den var inte värd
sjuttifem öre — och så full av vägglus att
jag brände opp den: dä va precis på pricken
för tretti öre ved i den. Men dä vill jag nu
säja och förklara för er — att ännu har jag
aldrig lämnat en kamrat i sticket. Om dä så
bara är benstaket, så ska vi ta hem dom som
lever, och när dom blitt oppgödda och feta,
om dom nånsin mer kan bli det — så kan vi
ta och ge dom en oppsträckning, ifall nån
har lust. Och tack för ordet!
Ja, ungefär så var sagan om Brasiliens land.
Ek kom tillbaka — ensam, utan hustru och
barn. De dog där borta.
— Dom frös så dom dog mitt i värmen,
förklarade han. Och han kunde sträcka på sig:
Rent otroligt vackert och märkvärdigt var det
där borta i alla fall. Och dä lär ska ligga
fullt mä guld i jorden — överallt. Fast jag
hitta ju inget förstås, hade annat att tänka på.
Men en dag, när det här kriget är slut, sticker
man väl ut igen. Nu när man fått den vanan.
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
