Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Recensioner - Karl-Gustaf Hildebrand: Sven Stolpes essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL-GU STAF HILDEBRAND
"massivt barbari", det tror endast
okunnigheten.
Hela Stolpes syn på det svenska och det
protestantiska är färgad av en förtrollning
som icke sällan griper svenska iakttagare av
katolicismen: den arbetsfördelning, som
möjliggjorts av dennas fasta organisation och
behärskning av ett internationellt
människomaterial har skapat en grädda, en utvald
elit av lysande forskare och tänkare, som
verkligen hör till det mest imponerande man
kan möta i andens värld; inför intrycket
av denna relativt begränsade grupp får man
lätt falska perspektiv på det katolska
överhuvudtaget och glömmer både vad
protestantisk kultur under mindre lyckliga yttre
förhållanden uträttat och vad den nordiska
protestantismen rymmer av ursprungliga och med
hela vår odling nära förknippade värden.
leke minst Stolpes ständiga åkallande av
Söderblom borde här te sig förpliktande:
ingen har — med ali yttre glans — varit
ärligare förbunden med det strävt
protestantiska än han; ingen skulle i högre grad än
uttolkaren av "den svenska kyrkans kropp och
själ" ha förbittrats över angreppen på
storhetstidens svenska protestantism. — I
förbigående en anmärkning, som icke åsyftar Sven
Stolpe: Söderblom håller på att bli ett slags
helgongestalt för de allmänt kulturliberala,
ungefär som — mutatis mutandis — Leo XIII
var det för nittiotalet; den urvattning av hans
bild som detta innebär är — liksom ali med-
veten eller omedveten historieförfalskning —
en kulturfara.
Det må ytterligare erinras att Stolpes
befogade tal om den kristna humanismens
värde som motvikt mot nationell förhävelse
kunde ha föranlett en mera kritisk inställning
till de yttringar av fransk chauvinism som han
citerar från Maritain och de Foucauld. Bådas
andel i världskrigets hets må vara mänskligt
begriplig men står alis inte högre än den
pan-germanism, mot vilken Maritain riktat
pinsamt överdrivna anklagelser. Och
sammanställd med erfarenheterna från det abessinska
kriget ger deras hållning en erinran om att
katolicismens universella syn —- hur oändligt
mycket den än direkt och indirekt uträttar —
i varje fall icke ens hos sina egna ledare är
något säkert värn mot den nationella
för-blindelsen.
En sista anmärkning: Stolpe förkunnar (sid.
206) att dikten är en form av personligt liv
"vida överlägsen varje annan form av
verksamhet". De andliga värdenas hierarki är
ju föremål för olika bedömanden och föga
givande att diskutera; men det stolpeska
omdömet väcker betänkligheter just nu, i ett
tidsläge som kräver icke dikter utan män.
Den långa syndalistan må icke förta
intrycket av vad som sagts i början av
recensionen: att Stolpes bok innebär en betydande
insats. Men man kan inte sluka den med
hull och hår — och det har väl inte heller
varit författarens angelägnaste önskan.
570
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
