Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Recensioner - Karl-Gustaf Hildebrand: Sven Stolpes essayer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPES ESSAYER
för Nordafrikas kristnande — men i de tre
gestalterna Claudel, Maritain och Bremond
får man ett imponerande intryck av resningen,
den andliga energien, den mänskliga och
kulturella rikedomen i fransk katolicism, därtill
ocksä av den djupa inre gemenskapen mellan
franskt och katolskt väsen. Utan tvivel har
Stolpe här gett konturen av en bland
samtidens förnämligaste andliga makter.
Stolpes bok är mycket fängslande och den
har mycket att ge; man ville — för den
läsande allmänhetens skull — önska den en
vid spridning. Inför dess verkliga positiva
insats vore del otacksamt att leta efter fel
i detaljerna; om stilen ibland kunde varit
strängare sovrad och om framför allt de
talrika referaten kunnat få litet mer av
konkretion och gallisk klarhet — ibland äro de
rentut sagt ganska grötiga — så är det å
andra sidan en del av bokens charm att den
är skriven i ett enda svep. Vad som mera
allvarligt besvärar är egentligen författarens sätt
att återge lyrik. Om man till exempel
jämför med originalet hans referat av Claudels
"Sainte Scholastique", så undgår man inte
intrycket att Stolpe gått hårdhänt till väga;
diktarens nyanserade skildring av en
människosjäls ödmjuka rikedom och ett
ögonblicks dramatiska resning har i referatet
krympt ihop till en klosteridyll av ganska
ordinärt slag; den på sätt och vis avgörande
punkten, att diktens händelser inträffa i
dödens skugga, på den ena huvudpersonens
sista levnadsdag, är helt enkelt uteglömd.
Recensenten vill också anmäla en mycket
bestämd reservation mot några av
författarens synpunkter. Om de till en del äro
framförda mera vid sidan av ämnet och inte
beröra huvudlinjen i boken, så gälla de å
andra sidan frågor, där oklarhet och
tillfälliga utfall kunna få mycket betänkliga
verkningar. Mis&klädsam är först och främst
Stolpes tendens att kontrastera den franska
katolicismens glans mot det protestantiska
Sveriges dålighet. En del anspelningar på
striden om diktens frihet äro märkta av en
så genomskinlig personlig irritation att de inte
locka till diskussion, men då författaren till
exempel (sid. 139) efter en komplimang åt
Maritain beklagar "att vi på svensk botten
icke äger en motsvarande intellektuellt och
moraliskt överlägsen kristen falang", då kan
man åtminstone påpeka att detta är överord;
saken blir ännu tydligare om man icke — som
författaren — helst ser kulturlivet ur
skönlitteraturens snäva synvinkel. Vad den svenska
kyrkans elit betyder för diskussionen av
filosofiska, statsteoretiska och sociologiska
grundfrågor, det vittnar verkligen om intellektuell
och moralisk överlägsenhet på ett sätt, som
icke står tillbaka för några katolska
märkvärdigheter. Även i de estetiska frågorna är
man i varje fall inte så bortkommen som
Stolpe tycks förmoda.
Stolpes angrepp bli knappast mera
träffsäkra, då de söka historiens belysning. På tal
om den märklige religiöse tänkaren Pierre
de Bérulle (död 1629) förklarar han (sid.
182): "Den som jämför hans lära med den
samtida protestantiska inställningen i Sverige,
skall rodna av skam. Det är förnäm religiös
kultur mot massivt barbari." Man frågar sig
på vilka källor Stolpe grundat den antydda
jämförelsen: sextonhundratalets svenska
from-hetsliv är ju ännu i mycket outforskat, och
Stolpe ger inga närmare skäl för sin åsikt. Med
någon liten kännedom om Gustav Adolfs och
Johannes Rudbeckius’ Sverige, vars
protestantism i ali enkelhet gjorde en del
världshistoriska insatser, faller det ingen in att förneka,
att vårt land kulturellt sett i flera avseenden
var jungfrulig mark, men att dess anda av
kraft och levande nyskapelse — med alla
avigsidot ännu i dag oändligt förödmjukande
och förpliktande för den som gitter ta
befattning med den — skulle kunna avfärdas som
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
