Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Recensioner - Johannes Edfelt: Strindberg och makterna - Johannes Edfelt: Sådant kan hända här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
av de dunkla irrgångar, på vilka vår störste
diktare letade sig fram till sin gudstro. Det
är en väldig historia han skildrar. Ämnet
förlorar inte sin gripande karaktär under
hans behandling, ehuru den är välgörande
fri från allt fromleri, ali känslosamhet och
helt rationell. Johannes Edfelt
Sådant kan hända här
SINCLAIR LEWIS: Sånt händer inte här.
Översättning av Hugo Hultenberg.
Norstedts. 6:75.
Sinclair Lewis’ satiriska metod må vara
blottad på subtilare nyanser: den är likväl
i sin renhåriga direkthet av drabbande verkan,
av förödande effektivitet. Det skulle för övrigt
vara ett lönlöst företag att bekämpa de grova
oarter av samhälleligt liv, mot vilka Lewis
riktar sin satir, med stiletter: de kräva större
vapen, och Lewis är inte den som sparar på
tungt artilleri, då det gäller att komma hydror
och mastodonter till livs.
"Sånt händer inte här" ("It can’t happen
here") är hans frimodiga angrepp på allt
vad som är ett slag i ansiktet på en liberal
demokrat. Det är en utopisk roman,
skildrande U, S. A. under en fascistisk diktatur.
Den är skriven med indignationen hos en man,
för vilken friheten, ordets, tankens frihet, är
den enda livsluft, som överhuvud är tänkbar.
Den är vidare skriven med blixtrande humör,
med den abandon och saltade frispråkighet,
som i modern amerikansk litteratur ställer
Sinclair Lewis vid Menckens sida som den
farligaste vedersakaren av frihetsbegreppets
alla motståndare, öppna eller förstuckna.
"Sånt händer inte här": negationen är av
uteslutande retorisk-ironisk karaktär. Vad är
det alltså som kan hända här, menar Lewis?
Jo, att i det Amerika, som i dag anser sig vara
frihetens speciella hemvist, en demagog av
banalaste slag, en Berzelius Windrip,
suggererar den ständigt lika lättbedragna massan
och efter en med alla övliga tricks bedriven
valkampanj tillväller sig makten för att sedan
efter känt europeiskt mönster med väldrillade
kadrer utöva en terroristisk diktatur, i vars
bild inte saknas så alldagliga inslag som
koncentrationsläger, rasförföljelse, bokbål etc.
Denne Berzelius Windrip, den med infam
precision karikerade amerikanske företrädaren
av "Führer-principen", är en praktfull
företeelse, som satirisk skapelse jämförbar kanske
inte med Babbit men i varje fall med Elmer
Gantry. Om arten av denne "hövdings"
andliga liv, om hans kulturella nivå behöver
läsaren ingalunda sväva i okunnighet. Lewis
låter "hövdingen" själv öppenhjärtigt blotta
sitt inre och lägga korten på bordet. Det sker
i form av citat ur "Klockan noll", det organ,
där denne bålde ledare av 130 millioner
människor framlägger sina dyrbara
självdeklarationer. Som prov på Sinclair Lewis’ insidiösa
satiriska taktik och till belysning av den
vulgaritet, som romanen vill brännmärka, må
följande brottstycke ur den windripska
journalen anföras:
"Jag gör inte anspråk på någon synnerlig
bildning, utom kanske hjärtats bildning och
förmåga att hysa medkänsla med andra enkla
människors sorger och bekymmer. I alla fall
har jag läst igenom bibeln från pärm till
pärm ungefär en elva gånger. Jag har läst
alla lagböcker som finns tryckta. Och vad
samtida författare beträffar, tror jag inte jag
har försummat mycket av den stora
litteraturen, för jag har läst Bruce Barton, Edgar
Guest, Arthur Brisbane, Elizabeth Dilling,
Walter Pitkin och William Dudley Pelley.
Den senare respekterar jag inte bara för
hans förbaskat goda historier och hans
allvarliga ansträngningar att utforska livet efter
döden och hans absoluta bevis för att endast
en komplett idiot kan vägra att tro på
personlig odödlighet, utan också för hans av
allmänanda och självuppoffring präglade
insats, då han grundade Silverskjortorna. Dessa
sanna riddare var, även om de inte vann ali
den framgång de förtjänade, ett av våra
ädlaste och mest Galahad-lika försök att
bekämpa de lömska, listiga, hemska,
förrädiska, upproriska stämplingarna av de röda
radikalerna och andra ruskiga bolsjeviker,
som ständigt hotar Amerikas ideal av frihet,
höga arbetslöner och universell trygghet."
Lewis’ eget språkrör i denna bok är en
liberal redaktör, Doremus Jessup, vars strid
mot korpoismens barbari kunde vara värd en
573
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
