Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1936 - Recensioner - Thorsten Jonsson: Romantikproblem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
i hans energiska kamp för sina ideal och hans
känsla av kallelse, och som i hans tänkande
avspeglas i bland annat den föreställningen
att människan är innerligt förbrödrad med
hela skapelsen och att poeten utgör
brödra-skarans överhuvud; dels en världsfrånvänd,
en verklighetsflyende sida, som — teoretiskt
motiverad med platonska tankegångar eller
element ur Schellings frihetslära — när den
helt behärskar honom uppträder som svårmod
eller livsleda. Parallellt med dessa drag löper
slutligen den linje i hans utveckling, som
består i hans starkt erotiskt färgade men — av
flera orsaker, bland andra bundenheten vid
modern — hämmade livshunger.
I synnerhet de frågor, som hänger samman
med den sista av dessa linjer, är behandlade
på ett förträffligt sätt i Axbergers
undersökning: klarsynt och samtidigt taktfullt både
i uppfattning och formulering. Mot hans
framställning av kampen mellan kallelsekänsla och
svårmod kunde man emellertid göra den
anmärkningen, att det måhända inte hade
skadat, om det gemensamma, mera primära
drag, som naturligtvis finns bakom dessa två
stridande element, mera hade framhävts.
Utan att inlåta sig på en närmare analys av
Atterboms filosofiska system kan man påstå,
att det ger märkvärdigt lite plats för
medmänniskor; det tenderar mot solipsism, och det
passar därför också mycket bra ihop med
Atterboms förhållande till nästan i praktiken:
i vissa avseenden hade han en rent egocentrisk
och man skulle vilja påstå rent negativ
inställning. Han ville, kan man säga med ett berömt
thorildcitat, förklara hela naturen och
reformera hela världen, men naturen ville han
förklara på samma sätt som han hade
uppfattat den som barn, och världen ville han
reformera så att den skulle bli en vänlig och
idyllisk ort, så lik det fromma prästhemmet
som han vuxit upp i som möjligt.
Samtidigt finns det ju också i hans
för-kunnarattityd något ofint och hänsynslöst, ett
förakt för oliktänkande, som inte bara beror
på att han är ung, och en önskan att betrakta
sig själv som geniet och dem som den
smutskastande pöbeln; och det vittnar om att det
kanske inte var så helt med det positiva
i Atterboms kallelsestämningar. I ganska stor
utsträckning bör de ha varit orsakade av hans
oförmåga att finna sig till rätta och ett därur
framflutet begär att själv till varje pris bli
norm för tillvaron när han inte kunde anpassa
sig efter tillvarons normer; man kan säga att
det i denna kallelsekänsla och detta
självhävdelsebegär finns lika mycket
verklighetsflykt som någonsin i hans
förgängelsestämningar. Doktor Axberger talar ofta om att
Atterbom när han kände svårmodet nalkas
styrkte sig genom att identifiera sig med ett
riddarideal och sålunda hämtade kraft ur
"hjälteålderns föryngringskälla", som han
själv kallar det. Det är ju påtagligt att något
väsentligt i Atterboms egen syn på sina
problem ligger just här, men en utomstående kan
inte frigöra sig från den misstanken, att denna
hjälteålderns föryngringskälla för Atterbom
personligen egentligen borde ha räknats till
vad skriften kallar usla brunnar.
Verksamhetslusten och svårmodet, som tycks
stå i strid med varann, blir, om man ser det
hela på detta sätt, två sidor av en och samma
sak, och huvudproblemet för Atterbom blir
i stället att på något sätt få bukt med sina
självhävdelseönskningar. Han fick ju verkligen
inte heller någon rätsida på sina svårigheter
förrän han definitivt blev kristen, och det
förefaller som om ett av de betydelsefulla dragen
i hans kristendom vore, att han i den fick ett
fixerat ödmjukhetsideal att sätta upp mot sin
tidigare egocentricitet. Man kan visserligen
medge, att den är försiktigast, som håller
sig till vad Atterbom själv har sagt och inte
ger sig ut på de subjektiva förmenandenas
domäner. Men kort efter den tidpunkt, vid
vilken doktor Axberger tills vidare tar farväl
av Atterbom — undersökningen sträcker sig
fram till 1819 — blir ju dock frågan om
jagisk genidyrkan eller kristen ödmjukhet en
av de centrala för Atterbom. Han har då på
allvar upptäckt konflikten, men den kan inte
ha uppkomfnit först när han blir medveten om
den utan är mera avlägsen från lösningen och
därför allvarligare innan han tar itu med den.
Det torde vara ett av de få resonemang som
är värda att anföras mot denna klarsynta och
synnerligen omsorgsfulla undersökning, som
dessutom är mycket redigt skriven och ofta
en direkt spännande lektyr, där det i varje
fall inte görs för lite för att läsaren skall vara
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
