- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång V. 1936 /
589

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1936 - Irja Browallius: Från vår till höst

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÄN VÄR TILL HÖST

svävade honom också, att de tänkte på giftas,
på skogvaktarbostället och den fasta lönen.
Det smickrade honom också, ty det visade ju,
att han var eftersträvansvärd i mer än ett
avseende. Bönderna tyckte emellertid, att han
inte hade någon försyn, när han stod där på
vedbackar och vid dikesrenar och talade med
dem om sina små erövringar, gjorde sig lustig
och berättade mer eller mindre pikanta
detaljer. De flinade tillsammans med honom,
men när han vände dem ryggen, blängde de
på sned efter honom och småsvuro. Han hade
snart fått namn om sig att vara en opålitlig
karl, när det gällde fruntimmershistorier, men
han visste knappast själv, att han började bli
ganska impopulär som amorös hjälte. Var det
kanske så, att han syftade mot något bättre,
var högfärdig och tänkte, att han skulle slå
ett stort slag? Man hade sett honom hänga
vid barnmorskans grind och sätta upp
fågelholkar åt telefonfröken vid växeln i
Älgkvarn.

Denna dag hade han gått flera mil, blinkat
träd efter träd. Den ena vitstammiga björken
efter den andra hade fått sitt hugg av yxan,
sitt dödsmärke. Den skulle fällas, slås ner,
inte längre få sträcka sig mot ljuset och skjuta
nya doftande skott under kommande vårar.
Skogvaktaren satt och tänkte på det.

— Ett helvetes arbete, sade han för sig
själv. Och sånt ska man göra, för att
bönderna ska ha bete åt sina usla djur.

Om bönderna inte tålde honom, så
föraktade han dem i gengäld. En björkhage
väckte hos dem endast tanken på
famnveds-priset. När de jagade, tänkte de endast på
steken i grytan. De sköto illa, hanterade
villebrådet djävulskt, betraktade älgen som sin
oförsonlige fiende och allt vilt i skogen som
sin rättmätiga egendom. "Herra ska fäll inte
ha allt", sade de och handlade därefter.

Skulle de få råda, flöge snart endast sparvar
mellan träden, tänkte skogvaktaren. Han såg

ut i skymningen, som tätnade. Ett och annat
ljus lyste redan nere i byn, himlen hade en
mild grönblek ton, dimman genomlystes svagt
av den uppstigande månen. Han tände lampan,
kände doften av haren, som fräste i grytan
ute i köket och hörde flickan sjunga en andlig
sång i näston. Han fortsatte att skriva, tills
hon ropade:

— Nu kan han komma.

Då reste han sig, rörde försiktigt vänstra
handleden fram och tillbaka och såg plötsligt
en svag blå strimma teckna en förrädisk linje
uppåt handloven och armen.
"Blodförgiftning", tänkte han och blev rädd. "Doktorn",
tänkte han sedan. Han visste, vad det betydde
för honom att vara frisk och kunna sköta sitt
arbete. Dessutom hade han alltid haft respekt
för sådana här saker. Det skulle aldrig fallit
honom in att ignorera något sådant.

— Såret värker och illfänas, jag tror det
blir blodförgiftning, sade han åt flickan. Jag
far till Sundström.

Han mindes sedan, att doktorn sagt:

— Det var bra ni kom så snart, det kunde
ha utvecklat sig obehagligt.

Han hade "skurit", som det kallades. Om
några dagar kom syster för att lägga om. Det
var ganska tidigt en marsmorgon, när det
blåste friskt och vasst och de första
flyttfågelssträcken redan börjat visa sig i söder
över sjön för att sedan flyga tvärsöver byns
hus mot norr. Syster hade cyklat på den
natt-frusna vägen, andades hastigt och var lätt röd
på kinderna, när skogvaktaren öppnade dörren
och bad henne stiga in. När hon tagit av sig
kappan, stod hon där i skinande vitt förkläde
och oklanderliga stärksaker. Det doftade friskt
omkring henne. Skogvaktaren hade aldrig sett
henne på närmare håll, men nu passade han
på att grundligt betrakta henne, först öppet
och ogenerat men till sist i smyg. Hon såg
ganska trevlig ut, tyckte han, med det vågiga
håret under mössan och den friska munnen.

589

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1936/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free